välkommen, oktober

Välkommen oktober, den ultimata månaden för mys – eller? Också den sista hela månaden innan ledigheten här hemma med mitt lilla råddjur kan börja räknas ner. Verkligen inte mycket kvar nu, så måste ständigt påminna mig själv om att ta vara på tiden. Om jag redan nu tycker att dagarna flyger i en väldig fart, vad kommer jag inte tänka sedan när jag är tillbaka på kontorsjobbet i kombination av företagandet vid sidan om familjelivet som förstås fortsätter rulla på. Var kan man köpa in några fler timmar på dygnet, tro?

Men tillbaka till snacket om mys. Oktober har ju lätt den bästa färgpaletten med varma gula färger så långt ögat kan nå. Som en sista injektion av färg och energi innan det betydligt mörkare vinterhalvåret gör entré. Det bästa vore ju om man kunde lägga säsongväxlingen på paus en liten, liten stund då naturen är så himla vacker just nu. Lönnen nere i ”sjöhagen” bakom huset står onekligen i sin bästa prakt för tillfället. Inte ens tunga regnmoln klarat av att sänka stämningen, utan ökar bara höstdramatiken ytterligare.

Helgen gick i scoutingens tecken, då vi ordnade hajk för gruppen jag drar veckomöten för. Scouternas understödsförening i Raseborg har rustat upp scoutstugan Davatorp, så måste passa på att utnyttja den så mycket det bara går då det finns en fräsch och välutrustad plats att hänga på. Tror även utomstående kan få hyra stället, så tips, tips!

Då det har blivit en hel del scouting i september (veckomöten + 3 veckoslutsevenemang) ser jag fram emot en oktobermånad där fokuset får skifta en aning. Har snällt fått inse att vad jag fokuserar på får gå i vågor då det just nu är omöjligt att få in allt jag skulle önska i min kalender. Men under oktober ser jag fram emot lite mer familjetid, slow food-festivalen i Fiskars, att besöka goda vänner i Åbo samt bokmässan i Helsingfors i kombination av kompishäng. Blir nog ett fint avslut på denna vårdledighet med det programmet tror jag.

vidars första födelsedag

I fredags, för en dryg vecka sedan (jepp, nuförtiden tycks alla mina inlägg få ligga och gro en rejäl stund innan de växer fram här på bloggen), vaknade vi till en fin morgon med dimma över träsket. Och det var ju inte vilken morgon som helst, utan Videungens födelsedag.

Alla i familjen var hemma, vilket självklart förgyllde dagen extra (kanske något vi måste införa – att alltid ha ledigt eller åtminstone börja jobba lite senare de dagar någon i familjen fyller år?) och dagsprogrammet inleddes naturligtvis med paketöppning.

Jag hade hittat ett gammalt exemplar av Putte i Blåbärsskogen av Elsa Beskow på loppis och tyckte det utgjorde en ypperligt present, då födelsedagsbarnet är förtjust i böcker. Eventuellt skall han få en gungställning i ett senare skede (eftersom släpvagnen just nu är full med renoveringsmaterial), men vi får se. Kan bra hända att det blir något annat än en födelsedagspresent av den, är ju inte så noga då mottagaren i nuläget ändå mest var intresserad av kortet på paketet.

Sedan blev det pannkaksfrukost! Återigen var födelsedagsbarnet inte så hemskt brydd i det hela, men jag tackade och tog emot. En klagar ju inte när det serveras pannkakor precis.

Efter frukost, förmiddagslur och lite annat pynjas på hemmaplan bar det av till Salladscafé Papaya för brunch.

Vids gillade främst att så i skyltfönstret och banka i glaset och betrakta människorna som gick förbi. Spännande med liv och rörelse, här hemma är det ju inte så mycket av den varan på daglig basis.

När magarna var mätta och belåtna tog vi oss vidare till dagens höjdpunkt på schemat, nämligen den årliga höstmarknaden.

När Vidar blir lite äldre skall han nog få fira sina födelsedagar med att åka karusell, men nu nöjde vi oss med att sicksacka mellan marknadsstånden, hälsa på bekanta samt äta våfflor.

Väl hemma igen var det dags för den sista månadsbilden i projektet #vidarsvärld (alla bilder finns samlade på min instagram), där jag tagit en bild med olika teman för varje månad. Är glad att jag orkade genomföra detta, då det är kul att se på bilderna och se hur han växt månad för månad, men från och med nu blir det nog liknande bilder tagna endast sporadiskt och när andan faller på skulle jag våga påstå.

Just nu får man vara 100% på sin vakt då det är en ettåring med mycket myror i byxorna vi har i huset. Vänder man bort blicken ens ett par sekunder har han snabbt klättrat upp i en fåtölj eller krupit ett traskat iväg till något annat rum. Från att bara ha tagit några staplande steg under sommaren har det verkligen ”lossnat” nu kring födelsedagen och han går glatt flera meter innan han behöver pausa. Att använda den egna kroppen och klättra och röra på sig är definitivt den roligaste aktiviteten just nu, men han drar sig inte heller för att dra i alla skåp och lådor som han kommer åt (för att inte tala om sotluckor i spisen…) och undersöker gärna dess innehåll.

Det är roligt att han allt tydligare kan visa vad han vill, bland annat pekar han gärna ut sin favoritbok (Hur gick det sen?) i bokhyllan och tjattrar på tills vi förstår att plocka ner den till honom. Något helt ohemult gulligt är ju också då han själv går och hämtar sina pekböcker (som finns på en lite mer lättillgänglig nivå för honom) och sätter sig för att på egen hand bläddra i dem. Att kunna peka ut klockan och lampan när man ber honom samt göra high five är andra färdigheter två förstagångsföräldrar blir orimligt imponerade av kan jag meddela.

Purémat föll honom aldrig riktigt i smaken – varken den jag gjorde eller som var köpt (förutom en specifik smak från ett specifikt märke), men nu då han börjat äta det mesta som också övriga familjen äter har matintresset ökat rejält från hans sida.

Sömnmässigt varierar nätterna fortfarande, ibland bjuds vi hela nätter som samtliga familjemedlemmar sover rakt igenom – men rätt ofta får vi fortfarande finna oss i att stiga upp och leta efter försvunna nappar. Då dagssömnen varierat hemskt mycket provar vi även just nu på att plocka bort den ena tuppluren och övergå till enbart en lång tupplur på eftermiddagen. Får se hur det går, då en tupplur känns för lite men två lätt vill bli lite för mycket och i sin tur rubba nattningen.

Gullig trio since 2018.

Dagen därpå var det dags för kalas och jag hade gjort en rävtårta, festligheterna till ära.

Som de väldigt förnuftiga personer vi är, ställde vi till med kalaset ute på ladugårdsvinden. Varken faktumet att det regnade eller att det var slutet av september kunde stoppa oss.

Eftersom jag hade en hel del sockermassa över från räven på ”min” tårta, gjorde jag också en panda (eftersom Vidars favorit-mjukisdjur är en panda) som mamma fick i uppdrag att göra en tårta med. Så

Tack till alla som var med och firade vår lilla Videung. Nästa år firar vi kanske (förhoppningsvis?) inomhus, bara vi inte dragit igång med något nytt omfattande renoveringsprojekt. Vem vet?

höstluft & en morgonbrasa

Ett direkthej från denna onsdagsförmiddag – hej, hej, hallå! Tänkte passa på att plita ner några rader nu medan Videungen sover och jag har möjlighet att sätta mig ner med en kopp te och en tänd brasa i köksspisen. Mmm, verkligen bästa tiden på året då man kan börja elda igen – är orimligt mysigt med ljudet av knaster från spisen och värmen som den sprider.

Tackar även och tar emot lugnet som råder medan avkomman tupplurar där ute. Den svalare utomhustemperaturen verkar göra under på V:s sömn och han har den senaste veckan sovit som en stock under förmiddagarna. Skönt med lite återhämtning för oss båda skulle jag tro, då den vakna tiden verkligen går med gasen i botten just nu. Till de senaste färdigheterna han har prickat av hör att klättra upp i våra fåtöljer och i soffan samt att stiga rakt upp i matstolen så nu får man vara på konstant vakt och inte lämna honom oövervakad i mer än en någon nanosekund. Självbevarelsedriften är ju inte riktigt på topp ännu så att säga.

Annars då? Hösten rullar på. Man öppnar ögonen på morgonen, blinkar några gånger och så är det kväll igen känns det som. Med mycket scouting på agendan och en del uppdrag som rullar in får man minst sagt tiden jag inte umgås och tar hand om mitt barn att gå i rasande takt. Har även äntligen kunnat påbörja min muralmålning vid tågstationen och hoppas på att få den färdigställd så fort jag hittar en tillräckligt stor lucka i vardagen för att parkera mig framför väggen och måla några timmar på raken.

Nu verkar någon ha vaknat till där ute, så vi får lägga punkt här. Höstlunken (eller kanske galoppen?) fortsätter, vi hörs!

om när vidar kom till världen

Idag har det gått prick ett år sedan vår Vidar kom till världen. Vi startade i gryningen och vill minnas att det var en extra vacker soluppgång denna morgon. Innan vi körde vidare mot Lojo stannade vi vid abc för att köpa kaffe, eftersom det hade varit slut hemma, och jag skojade om att jag borde följa med in och se lite lätt plågad ut så folk skulle tro att vi var helt knäppa som prioriterade morgonkaffe före barnafödande.

Men innan det tog jag naturligtvis en snabb, sista bild på mig, magen och det tjusiga stödstrumporna jag fått order om att klä på mig.

En lagom nervös hissbild hann vi också med innan vi plingade på hos förlossningsavdelningen. Det kändes så himla märkligt att komma stövlande med all packning och lite borttappat fråga ”ja, vi skulle då ha barn idag, vart skall vi gå?” – då jag verkligen hade noll känningar i kroppen och mådde hur bra som helst.

Anledningen till morgonbesöket på bb berodde på att jag några dagar tidigare hade fått konstaterat av en läkare att det skulle bli planerat kejsarsnitt. Detta eftersom Vidar nöjt hade placerat sig i sätesläge med noll planer på att ändra position och att jag de sista veckorna hade fått väldigt höga levervärden, vilket kunde göra att förlossningen startade av sig själv tidigare än planerat.

En sista bild med bebén på insidan innan operationen drog igång! Innan det var dags fick vi vänta en god stund då bland annat blodprov och hjärtljud skulle tas. Trots att det kändes som att läkaren typ möblerade om mina inälvor vid själva ingreppet tyckte jag idet inte var så farligt, utan det obehagligaste momentet var nog när nålen för bedövningen i ryggen skulle läggas på plats. Kändes som en liten evighet innan det var klart.

Förutom att läkaren som plockade ut Vidde Vids frustade lite lätt oroväckande i något skede upplever jag att hela ingreppet gick väldigt smidigt. Kan ju förstås vara att min hjärna förskönar situationen så här i efterhand men tycker nästan att utöver den tidigare nämnda ryggbedövningar så var stunden på uppvaket då sköterskan kom för att pressa en hårt på magen så att livmodern skulle dra ihop sig igen bland de obehagligare momenten. För att inte tala om sprutan mot blodpropp jag var tvungen att ta i tio dagar efter snittet. Var nog en lätt panikartad blick jag gav barnmorskan när hon förklarade att jag måste sticka mig själv i magen och skyfflade snabbt över det ansvaret på min man istället.

Men för att nämna en av de mer oväntade sköna händelserna måste jag ge en eloge till stunden då jag rullades från operationssalen till uppvaket som låg någon våning ner. Här kan det ju dock definitivt vara all bedövning som talade (heh..), men det var helt otroligt skönt att bli rullad omkring i korridorerna i en säng. Typ bättre än att åka karusell på marknaden ju! Och det sköna täcket som fylldes med varm luft på uppvaket gick verkligen inte heller av för hackor. Hade lätt velat ta med mig det hem.

Haha, här är man alltså rimlig som vanligt. Åker till sjukhuset för att föda barn och rakt in på topplistan åker en tur i en korridor med en sjukhussäng samt ett värmetäcke?! Ok.

Nåväl, tillbaka till huvudattraktionen för denna sjukhusvistelse. Tolv över tio föddes den här lilla typen, som gulligt nog vinkade på några av de första bilderna som är tagna på honom, som ni kan se.

Sedan följde ett drygt dygn av rejäl återhämtning innan vi lät någon komma och hälsa på oss. Efter ett kejsarsnitt känner man sig verkligen itusågad och ihoplappad igen (vilket kanske inte är allt för långt ifrån sanningen?) och att bara ta sig upp från sängen för att besöka toaletten var ett stort projekt.

Ett planerat kejsarsnitt var ganska långt från vad jag hade visionerat och förväntat mig vad gällde förlossningen, men är i efterhand ändå glad att det beslutet togs åt oss. Huvudsaken var ju att den metod som var säkrast för oss båda användes och vården på sjukhuset var väldigt bra. Lyfter verkligen på min bildliga hatt för de som valt barnmorskeyrket, är väldigt imponerad av deras arbetsinsats!

En rejäl kalufs hade han när han föddes, men det är ju inte att undra på. Både jag och K är ju försedda med rejäla hårmanar så allt annat hade ju nästan varit lite märkligt.

En sista bild på bb, innan vi åkte hem. På den tredje dagen konstaterade jag nämligen att jag inte längre står ut att hänga kvar om jag enbart får havregrynsgröt utan tillbehör och purésoppa till både lunch och middag. Så efter att ha konstaterat att lördagslunchen bestod av samma soppa som de tidigare dagarna bestämde vi oss (med lov av läkare, förstås) att åka hem. Borta bra men hemma fest, som ni vet.

Och att det var ”fest” där hemma, det rådde det ingen tvivel om. Om jag hade varit aningen besviken på sjukhusmaten, vände det totalt när vi kom hem. Väl hemma möttes vi nämligen av denna syn, som mamma hade ställt i ordning strax innan vi kom hem. Vi möttes alltså av eld i köksspisen, en uppdukad varm middag samt en ugnsform med mat att ställa i kylen för de kommande dagarna. Vilken dröm. Om ni undrar vilken mamma-standard jag går efter i livet är det typ denna, så man har ju en del att leva upp till om vi säger som så.

En otroligt vacker blombukett och mitt favoritgodis fanns också uppdukat.

Sedan följde en rad mysiga, omvälvande och också självklara dagar med vår nya familjemedlem.

Tack lilla yrväder, att just du kom till oss. Idag skall vi fira din första födelsedag med att gå på höstmarknad, då vi av väldigt viktiga anledningar missade den ifjol.

till helvetet och tillbaka

Tidigt, tidigt på lördag morgon trängde jag ihop mig med ett dussin mer eller mindre morgonpigga scoutvänner på en liten buss och vi gav oss av i gryningen. Det var dags för vår kårs nya tradition – nämligen ledarvandringen!

Ungefär fyra timmar senare var vi framme vid Helvetinjärvi nationalpark och vårt äventyr kunde börja. Den första etappen var avsiktligt planerad så den var lite kortare på endast några kilometer, så vägen med all packning inte skulle bli allt för lång.

Framme vid vårt övernattningsställe, Hiedan maja, passade vi på att ta lunch- och kaffepaus innan vi fortsatte vår färd. Smakar kaffe någonsin godare än utomhus på scoutevenemang? Tror inte det.

Efter lunchen fortsatte vi vandringen genom nationalparken, som var väldigt kuperad. Visst hade jag noterat höjdkurvorna på kartan då rutten planerades, men blev ändå lite förvånad då vi möttes av alla trappsteg som skulle bestigas innan vi var framme vid vårt mål. Kändes minst sagt i benen, men som tur hade man vacker natur och gott sällskap att njuta av på vägen.

Var eventuellt ett par gånger jag övervägde att bara lägga mig ner i mossan och vila en stund (utöver gången jag ofrivilligt snubblade omkull). Såg ju onekligen ganska inbjudande ut ändå.

Väldigt många trappsteg, stigar och spångar senare var vi framme vid ”Helvetinkolu” och kunde slå oss ner och njuta av utsikten.

Helvetinkolu är en passage på bara några meters bredd, som också är det främsta kännetecknet för denna nationalpark. Med en nästan 40 meters höjd var det minst sagt en imponerande syn.

Fattades bara ett gäng Borkarövare som skulle hoppa över passagen där uppe så hade en lätt trott att en hamnat rakt in i sagan om om Ronja Röverdotter och stod vid Helvetesgapet i Mattisborgen.

Efter att ha tagit en genväg som bokstavligen blev en senväg, då vi aldrig hittade stigen som var utmärkt på kartan – var vi någon timme senare tillbaka vid vårt övernattningsställe. Var nöjd över att vi tagit oss igenom vandringen utan större strapatser eller skavsår, speciellt vad gäller mig själv då jag både är långsam och ovan vad gäller längre skogsvandringar.

Dagen avslutades med en gemensam middag och bastubad. Passade även på att ta årets första (och förmodligen enda) dopp – bättre sent än aldrig! Därefter stupade de flesta i säng, trötta efter en lång dag.

Följande morgon vaknade vi upp till regn och som de vädertåliga scouter vi är, bestämde vi oss för att skippa vandringen och istället tog vi en långsam start på dagen då vi samlades för frukost kring långbordet i stugan.

Vi passade även på att spela Värvet – det sociala spelet, vilket var roligt då alla i sällskapet inte kände varandra sedan tidigare. Dessa egenskaper tilldelades mig.

När det endast var en dryg timme kvar tills vår buss skulle anlända till upplockningsplatsen, tog vi våra rinkkor på ryggen och vandrade iväg i regnet. Hade otroligt bra timing och kom fram precis när bussen vek in för att plocka upp oss.

Än en gång fick vi bevisat att i scoutsammanhang spelar ålder och erfarenhet ingen roll när man umgås och att man kan bli scout oavsett om man är sju, sjutton eller trettiosju. Hade väldigt roligt med hela gänget, och varken regn eller trötta fötter kunde rubba humöret. I vilken nationalpark borde vi vandra nästa år?

hösttankar om jobb och familjeliv

Början av hösten, kanske bästa tiden på året? Vet att jag säger det om fler tidpunkter – men nog är det alltid något speciellt vid skiftningen av årstiden sommar till höst. Luften blir sval och krispig, naturen färggrann och tempot saktar ner en aning. Eller gör det ens det eller är det bara inbillning?

En annan känsla som definitivt smyger sig på är känslan att jag börjar se mig själv ”klar” med denna föräldraledighet – visst har det sin charm att få vara hemma och väldigt mysigt att hänga med V, men nu börjar jag sakta sukta efter lite mer stimuli. Vill liksom gärna vara kreativ på andra vis än enbart hur jag lyckas lirka i barnet morgongröten smidigt, hur jag skall hinna hiva i mig kaffet innan det svalnat samt välja vilken klädsel som skall på för dagen.

Klart hade det ultimata varit att kunna fortsätta att kombinera kreativa uppdrag med hemmalifvet, men så länge ingen mecenat ger sig till känna som kan ösa in en riklig mängd dollars på kontot varje månad, är det bara snällt att pallra sig iväg på jobb. Ser fram emot att hänga med mina kollegor igen, få jobba ostört i ett arbetsrum samt ha tillgång till serverad frukost, lunch och eftermiddagskaffe varje arbetsdag. Herre du milde, sån ofattbar lyx!

En del olika foto- och designuppdrag har redan smugit sig på den senaste månaden som vårdledig, vilket har varit kul. Skönt med en mjukstart där inte jobben öser över en likt en svallvåg. Ser också fram emot att snart få ta itu med muralmålningen på tågstationen! Känns fint att få lämna ett litet spår i staden som förhoppningsvis lever kvar i många år framöver.

Men ännu är det i huvudsak hemmaliv med barnet som gäller. Just nu lär han sig så himla mycket, och det är spännande att följa med utvecklingen. Sakta börjar V behärska det här med att gå utan stöd och den kanske allra charmigaste talang har lärt sig på senaste tid är att glatt vinka till allt och alla då man säger ”hej, hej”, ”tack och hej” eller ”hejdå” till honom. Gulligt så man smäller av.

Gulligheten till trots, ser jag väldigt mycket fram emot att få åka bort i helgen – med noll procent familj involverad. Att nattningarna har varit lite extra motiga denna vecka gör denna lilla ”paus” inte mindre välkommen direkt. Skall iväg på vandring till Helvetinjärvis nationalpark tillsammans med ledarteamet i min scoutkår, och det skall bli väldigt roligt. Var lite tveksam till det faktum att jag fick ansvarsuppgiften att planera våra rutter vi skall gå (denna ”pappersscout” har tro det eller ej inte varit på en riktig vandring sen hösten 2007 när vi var i Lappland), men hoppas att jag fått till en vettig plan. Får väl bokstavligen talat återkomma till hur det gick sen när vi är tillbaka igen.

redo för helg

Hej från ett hem och person som börjar känna sig redo för helg. Personen (jag) sådär lagom mör i kropp och själ som en tenderar vara på fredagar, trots att jag ännu inte är i närheten av att jobba heltid (men alla från detta årtusende har väl börjat inse vid det här laget att vara hemma med ett [eller fler] barn är mer än ett heltidsjobb). Hemmet däremot är redo eftersom det för engångsskull faktiskt är ganska så städat under detta tak – i de flesta av rummen på en och samma gång. Är ju verkligen en utmaning med en virvelvind till barn och en lagom råddig mor att hålla någon ordning på torpet som skulle vara i mer än en halv dag.

Helgen till ära fick även en bukett av lite allt möjligt jag hittade utomhus pryda vår veranda för att få den att kännas extra välkomnande. Kannan fyndade jag på loppis i våras och hade en tanke om att konstant ha en härlig sommarbukett i den, men tror detta är första gången jag faktiskt använder den i det syftet. Bättre sent än aldrig ändå.

Något annat som definitivt är redo för helg är vårt gästrum – som äntligen väntar besök igen! Eller tja, jag väntar väl nog mer än själva rummet, men det är alltid lika härligt att få ställa i ordning det i väntan på besök av goda vänner. Ser fram emot ett veckoslut i mycket, mycket gott sällskap.

läderbröllopsdagen

Igår firade vi vår tredje bröllopsdag, som även kallas ”läderbröllop” fick jag lära mig efter en snabb googling. Jag ville vara lite finurlig och ge en gåva som på något vis tangerade temat så skaffade ett stormkök som jag sedan lämnade in hos den lokala skomakaren för att få en handgjord läderrem med vårt efternamn på som håller ihop hela stormköket. Själv fick jag en krukväxt med väldigt vackra färger på bladen. Den skall få bo i vårt nya sovrum sen när det blir klart i något skede.

För att fira dagen hade vi bestämt oss för att prova på en restaurang som vi ännu inte fått tillfälle att besöka, nämligen Höijers i Ekenäs.

Jag hade uppmanat K att boka bord på förhand så att vi med säkerhet inte skulle få vända i dörren, men väl på plats var det ganska lugnt. Dock tog det inte lång stund innan det var fullsatt och servitriserna tydligen fick ringa in extra hjälp. Roligt att se att mycket folk var på gång en helt vanlig septembertisdag.

Till förrätt beställde vi in en liten tapastallrik att dela på, och HIMMEL vad gott det var. Hade nästan kunnat beställa in en portion till och skippat huvudrätten, så bra var det.

Här ser ni en dokumentation över hur glad jag blir över att bli serverad mat som jag inte behövt tillreda själv. Jag valde en förvånansvärt mättande quinoasallad med getost som även den var mycket god. Har ätit allt för lite fräscha sallader denna sommar, så får passa på nu på slutrakan.

Efterrätten gjorde definitivt skäl för sitt namn, ”Höijers Pretty”, för inte var den ju ful direkt. Och god var den också. Kan alltså summa summarum varmt rekommendera ett besök hit!

Oklart om det var det lilla vinet eller något filter på kameran som får oss att se så här mjuka och goa ut på bild, men nöjda över det lilla fireriet var vi i vilket fall som helst. Sedan var det bara snällt att åka hem igen, för hade ju firandet till trots ett barn som skulle nattas och en morgondag som man skulle vakna upp till också.

tre år som gifta

Hurra, idag firar vi att de är tre år sedan vi ställde till brakfest, dvs bröllop. Så dagen till ära får en lång bildkavalkad pryda denna blogg. Kan så här i efterhand komma på både en och annan grej som kunde ha gjorts annorlunda – men tycker det mest är charmigt att det fick vara lite eget och inte helt finslipat i alla kanter. Och trots att det var en suveränt bra dag, så kommer det ju förhoppningsvis ändå fler kul dagar och tillfällen att fira här i livet – tycker man inte skall hänga upp sig allt för mycket på en bröllopsdag, fastän det hoppeligen är första och enda gången man gifter sig. Men, mot bilderna → 

Vigseln ägde rum i Sankta Maria Kyrka i Pojo. Vi har egentligen ingen speciell relation till denna kyrka och det var andra gången jag var inne i den då vi gifte oss, men eftersom den låg endast ett stenkast från vår festplats kändes det som det smidigaste alternativet.
Ett stort plus får kyrkan i Pojo helt klart för att man kunde gå ut genom sidodörren till en gång där det passade fint för gästerna att rada upp sig längs kanterna. Så blev det inte helt trångt framför kyrktrappan som det annars kan vara när man går ut efter en vigsel. Notera gärna min mamma i bakgrunden som typ jagar oss med sin frökorg.
Här kan vi ju konstatera svart på vitt att alla snygg-gener gick till min bror och vi andra fick klara oss på bottenskrapet.
Tre generationer Nyberg.
Ett fint litet knippe kompisar. Bra att ha helt enkelt!
Här tillsammans med Kisses bestman och mina brudfrämmor. Orkade inte kräva att de skulle ha en viss typ av klädsel eller färgkod – huvudsaken att de själva kände sig fina och bekväma och vet ni, det gick hur bra som helst! Man måste i färgmatcha allt för att överleva ett bröllop.
Sara fyllde år och det skulle såklart också firas!
Efter ett rejält glitterregn förkunnande vi dansgolvet öppnat.
Johanna gjorde vad hon gör bäst, och fångade självklart buketten.
Vid midnatt kom det plötsligt en buss, vi öste in våra vänner och sedan fortsatte festen på vår ladugårdsvind.
Känner att jag och Freja beskriver essensen av bröllopet i denna bild.
Bra fest och bra man att ta och gifta sig med hörni!

De två första bilderna i inlägget är tagna av Fia Doepel,
de flesta övriga festbilderna är tagna av Amanda Grönroos.

om en uppdaterad rabatt

”Det här har du ju inte bloggat om” utropade en av mina trognaste läsare, dvs min faster, bestört i somras då hon besökte oss och såg att vi fixat till blomrabatten som löper längs med väggen på framsidan av huset. Nä, det har jag ju inte gjort så varför inte passa på att göra det nu så här när sommaren sakta kan anses över och så även sommarblomningen.

Blomrabatten har som sagt gått längs med hela husväggen från kökstrappan till verandan. Den har varit alldeles ljuvlig om vårarna, fylld med tulpaner, blåsippor, snödroppar och scilla, men har dessvärre varit en ganska sorglig syn alla andra tider på året då ogräsrensning inte står hemskt högt uppe på min prioriteringslista. Så nu valde jag helt enkelt att gräva upp hela rabatten och endast lämna kvar halvcirklar av blomster, som förhoppningsvis är mer lättskötta. Resten fylldes på med täckmatta och grus i hopp om att hålla största delen av maskrosorna på avstånd.

Är inte den mest blomkunniga, så fyllde på med lite allt möjligt jag tyckte var fint. Kaprifolen kom vi aldrig oss för att hänga upp efter fjolårets fönstermåleri, så den hänger också med och pyntar rabatterna på en mer horisontell nivå.

Dahlior fick det också bli, hade lätt kunnat fylla en hel rabatt av dessa.

Om man backar några steg ser det ut såhär, med tre halvcirklar allt som allt. Mest nöjd är jag över att den lilla björnbärsbusken i mitten som överlevde sommaren! Speciellt rabatten närmast i bild har växt sig riktigt yvig, då någon slags klöver överlevde mina tidigare uppgrävningar och har fått ploppa upp fritt bland de andra blomstren.

Gult blev litet av en temafärg för årets planteringar, så solros var ett givet inslag.

Gillar även denna skrangliga ”siberiska vallmo” väldigt mycket.

Vid kökstrappan står några stora krukor med yviga örter. Timjan, basilika, citronmeliss och lavendel.

Slutligen ett litet fågelbad till trädgårdens insekter och fåglar. Och det var visst den lilla rabattuppdateringen det. En klar förbättring från hur det såg ut tidigare! Nu gäller bara att klura på vilka lökar som skall pillas ner i jorden i höst så att de också är riktigt fina nästa vår.