valborg, vårväder och en överraskningsfödelsedag

Hej från en som ligger raklång på soffan. Barnet får underhållning av familjen Barbapapa och moderskapet får vila. Bra deal. Säga vad man vill om skärmtid för kids men i dessa extraordinära tider är det guld att få en liten stunds paus medan avkomman sitter still(!) och fokuserar på något annat än att fara fram som en virvelvind med total avsaknad av självbevarelsedrift.

Plötsligt har vi landat nästan två veckor i maj och här har det ekat tomt. Sedan Kisse började jobba igen i början av maj är min vardag till 110% fylld av att få barnaskötsel, hushållsysslor och distansjobb att gå ihop. Hinner. Helt. Enkelt. Inte. Blogga. Vilket är lite trist, då jag själv kan tycka att det är trevligt att spola tillbaka tiden genom att kika i arkivet. Så här följer ett litet, litet sammelsurium av senaste tiden

Valborg firades föga överraskande lugnt och dansat. Inledde grillsäsongen, åt struvor och avslutade kvällen med att spela brädspel online med några kompisar i Åbo. Om den här våren fört något gott med sig måste det ju vara att vi fått upp ögonen för att umgås lite mer på distans.

På första maj hade mamma byggt en egen glassbar och bjöd på lösglass. Blev SÅ glad över detta då det hör till mina traditioner att besöka en glasskiosk den första maj, men i nuläget gick det ju inte då inga ännu öppnat. Om någon undrar varifrån jag ärvt min påhittighet så är det i rakt nedstigande led ifrån min mama.

En av de bättre grejerna med att distanseringen sker just nu (och inte i typ november, huuu!) är prick allt som börjar blomma. Beskar ett av våra träd på gården och passade på att plocka in några grenar som bjöd på riktigt fin blomstring i några dagar innan jag var tvungen att slänga ut dem igen.

Inte fult direkt. Gäller att ta vara på allt som ens lite piggar upp vardagen just nu.

Under helgen firade vi min pappas födelsedag och jag hade ordnat en skattjakt följt av överraskningsbrunch för honom. Så att vi (och min bror i Stockholm) kunde följa med vad han gjorde hade vi riggat upp en videokonversation via teven i vardagsrummet.

Bland annat laxröra, quinoasallad och smoothies stod på menyn.

En inlägg om våren utan en dokumentation på trädet, vars kvistar redan huserat i detta inlägg, är ganska omöjligt att genomföra som ni kanske kan förstå. Eventuellt det finaste vi har på gården just nu?

bland blomhav, bihotell och rabatter

Här följer ett litet bildsvep med plock ut telefonen från den senaste tiden. Vi börjar enkelt med blommor – är väl lättast att småprata om väder- och naturfenomen, visst? Kunde inte låta bli att föreviga detta lilla blomhav då jag besökte min arbetsplats för ett möte. Känner mig faktiskt lite ledsen över att missa den absolut finaste tiden på året här, snart börjar det vackra prydnadsträdet utanför huvudbyggnaden blomma och det brukar man inte kunna se sig mätt på. Plus att eftermiddagskaffe och lunch ute i solen med kollegorna inte heller brukar vara fy skam om våren och somrarna.

Okej, erkänner: detta längt även bero på att jag på jobbet har möjlighet att stänga in mig på ett arbetsrum och vara kreativ utan att konstant behöva avbryta varje tanke och arbetsflow för att se till mina familjemedlemmars behov. Gillar liksom att vara för mig själv med mitt huvud och det händer… inte ofta när man är hemma 24/7.

Som det ser ut nu kommer jag inte börja jobba på plats igen förrän i mitten av augusti och just nu känns det som en liten evighet tills det.

När vi ändå är inne på temat natur, kan vi ju fortsätta med vad helgens släng av kreativitet förde med sig. Nämligen ett bihotell! Har ju cirkulerat en massa tips och trix på hur man skall bygga sådana så man vill ju inte vara dålig och låta bli när vi har alla möjligheter att fixa att humlor och bin skall trivas på vår gård. Orkade absolut inte mäta mina bitar, utan tog restbitar och sågade lite på högt så den blev lite skev, men tänker att det får vara en del av charmen.

I fredags gick jag till frisören för att trimma manen litegrann och passade på att föreviga frisyren före klippet i all hast innan vi smet iväg. Kanske även första lyckade selfien på hela detta året så här långt? Inte helt otänkbart då jag oftast känner som att jag bara ville gräva ner mig under en sten under årets första tre månader. Om jag skulle rangordna årets månader skulle det typ se ut så här: augusti, september, maj, december, oktober, juni, juli, april, januari, februari, november, mars.

De senaste veckorna har varit ovanligt lyxiga för min del i och med att hela familjen har varit hemma och jag således stundvis har haft möjligheten att smita upp på övre våningen och jobba i lugn och ro. Om huset bara skulle vara liite mer vinklat åt höger skulle jag ha perfekt utsikt över träsket från detta rum. Men, detta är ju inte heller fy skam.

Förevigade ett fluff under en kvällspromenad. Väldigt tacksam över ljuset som har återvänt.

Detta är kanske en av de mest vanliga synerna hemma hos oss. Katt och barn på lur efter grannar, hjortar och postbilden. Med god tur kanske en traktor. De små spännande sakerna i vardagen, ni vet.

Under helgen lyckades vi skrubba köket riktigt rent (i mina mått mätt) och jag var tvungen att föreviga med en bild. Tror jag kanske inte ens visat vårt kök här på bild förut? Beror främst på att det inte är något jag gärna stoltserar med, då jag helst skulle vilja riva ut precis ALLT (förutom vedspisen). Men som livet ser ut nu kan man bara drömma om en grundlig köksrenovering… Hade jag möjlighet att bara fixa ”lite” skulle jag prioritera att riva ut golv, lägga pärlspont halvvägs upp på väggarna och tapetsera resten med en William Morris-tapet. Samt installera en köksö.

Häromdagen fick jag mannen övertalad att hjälpa mig gräva upp en gammal rabatt och hela familjen hjälpte ivrigt till, som ni kan se. Tänkte kasta en massa frön för ängsblommor hit och sedan hoppas på det bästa.

En av de bästa grejerna med den här tiden på året är de ljuvliga solnedgångarna som återvänder. Igår avtackade vi dagen med denna vackra. Det är i stunder som dessa man känner att man är på prick rätt plats på jorden.

ett och ett halvt

För inte allt för många dagar sedan blev vår yngsta familjemedlem 1,5 år gammal. Hurra! Är knappast den första med barn som konstaterat följande – men tycker det bara blir roligare och roligare att hänga med denna person för varje dag som går. Det är liksom konstant något nytt ord, melodi eller annan färdighet han börjar behärska och det är så kul att få följa med.

Har inte riktigt vågat medge det innan, men har insett att jag nog inte är en ”bebisperson”. Såklart har jag med glädje (för det mesta..) tagit hand om mitt eget barn, men det är aldrig som att livmodern exploderat då jag stött på andras små nyfödingar (även om de såklart tenderar vara väldigt söta). Är mer den som gillar att leka, busa, hitta på äventyr samt få tydlig respons i det jag gör framom att till 110% ansvara för upprätthållandet av en annan persons liv, som den första tiden med barn i huvudsak går ut på. Men nu så! Jag blir ”bara bättre med tiden”, som min man så fint uttryckte det.

Till vår dagliga agenda just nu hör bland annat att öva på diverse djurläten (han kan bl.a. imitera varg och elefant med extremt god inlevelse), peka ut kroppsdelar och sjunga sånger tillsammans. Oemotståndligt då han själv drar igång med ”Lilla snigel akta dig” eller motsvarande topplåt. På nästan prick samma klockslag dagligen traskar han till tamburen, klär på sig stövlarna själv och konstaterar att nu skall vi ut på momangen. Inget utrymme till förhandling där.

Annat som är kul är givetvis att sätta av ner längs med vägen för att besöka mormor och morfar (helt omöjligt att passera deras hus och gå vidare), att kramas med katterna samt vända upp och ner på varenda leksakslåda och köksskåp.

Videungen har visat sig vara en riktigt rolig liten filur som tycks ha ett brilliant sinne för humor och är väldigt pratsam (trots att det mesta han säger än så länge är lite obegripligt). Mycket kramgo, extremt envis och har för det mesta full fart framåt – förutom när han parkerar sig med någon favoritbok som han gärna brukar bläddra i. En artig typ som tackar för allt och ingenting (farlig egenskap i denna ålder, då det känns svårt att neka någon som klämmer fram världens gulligaste ”tack, tack” när han pekar på kexlådan strax innan middag). Kunde säkert fortsätta rada upp Fantastiska Egenskaper™ mitt barn besitter (hello, Leo-mama här) i all evighet, så tror vi sätter punkt här så får tiden visa vilka personlighetsdrag som dyker upp längs med åren.

från en dag på hemmaplan

Dagen till är tänkte jag att det var på plats för en liten videouppdatering – det var ju inte igår kan man väl lugnt säga (snarare 1 år, ganska exakt).

Så här kan en marsdag se ut hemma hos oss medan vi jobbar på distans och utövar social distansering. Inget nytt under solen här på landet med andra ord. Men skönt att våren verkar vara här på riktigt nu… eventuellt. Skulle inte vara överraskad om den gör en helomvändning och bjuder oss på snöstorm lagom till valborg.

Thursday I don’t care about you It’s Friday I’m in love

Godmorgon (eller godkväll, då detta inlägg skrivs) – från denna fredag! V brukar för det mesta vakna någon gång under morgonnatten och då får han flytta över till vår säng för att somna om tillsammans med oss. Bland det mysigaste som finns att få vakna upp om morgnarna bredvid den här gosiga lilla busen.

Efter morgonbestyren bestämde vi oss för att gå ut och göra dagen. Det vill säga: traska hundra meter ner längs med vägen från huset för att samla pinnar och hoppa i varje vattenpöl vi såg.

Mm, vi hade helt klart VÅR i luften (var har ni er? … ha, ha, haa).

Dagen fortsatte sådär som lediga dagar på hemmaplan oftast gör – dock med bonusen att få svärmor/farmor på lunchvisit. Trevligt med lunchsällskap som utan knussel äter det man bjuder på liksom.

Tycker även det är skönt att V börjar bli så stor att han allt mer också kan sysselsätta sig själv. När jag gick iväg för att fixa med tvätten hittade jag honom nöjt sedan gungande för sig själv på sin ”gungelefant”.

Efter en tupplur för samtliga personer som var hemma i detta hushåll var vi redo för en ny omgång utomhus för att hoppa i ännu fler vattenpölar, rensa i rabatten och åka pulka över gräsmattan (man tager vad man haver när man inte får snö). Så här glada blir man övrigt av solsken samt över att ha gölligaste ungen i mannaminne (högst subjektiv åsikt) som sällskap.

Också snödropparna firade det fina vårvädret i eftermiddagssolen.

Denna lilla fredag avslutades med pizzamiddag, kextjyvas ur skafferiet samt galen dans genom köket till säkkijärven polkka. Skål och botten upp för det – trevlig helg!

om en dag på sveaborg, fars dag och det sista av ledigheten

Helgen tillbringades till största delen i arbetets tecken i Helsingfors. Hade prickat in både bröllops- och babyfotografering dessa dagar, men till allra först hade jag några timmar att döda i Helsingfors innan fotograferandet drog igång. Orkade inte släpa runt på all min utrustning kring hela stan och stövlade in på första bästa café intill tågstationen för att sörpla en kopp kaffe.

… för att sedan bege mig av till ytterligare ett annat café; johan & nyström, så jag skulle vara i närheten av salutorget och sveaborgsfärjan. En förnuftig person hade ju beställt in något i lunchväg men kortsiktig som jag var i min planering fick en bit brownie göra mig sällskap med Ellens senaste bok, Klåda. Ångrade det (brownien, inte boken) lite senare under kvällen då klockan klämtade sju och jag hade fortfarande inte hunnit sätta mig ner och äta middag.

Men bröllopet jag skulle fotografera ja, det var mycket fint och ordnades som sagt ute på Sveaborg på Tenaljen von Fersen. Stämningsfullt, men mörkt. Det blev liksom inte ljust någonsin under hela dagen kändes det som? Men det är ju lite så det är i november och jag tackade mig själv för att jag varit förnuftig och inhandlat ledlampor tidigare i veckan som jag kunde ta hjälp av när jag skulle fotografera. Är ju i allmänhet en förespråkare av att använda enbart dagsljus, men så här i november får man bara ta skeden i vacker hand och anpassa sig.

När min insats på bröllopet var slut tog jag en av kvällsfärjorna tillbaka till fastlandet och checkade in på ett hotell i centrum. Hade jag hunnit hem med det sista tåget? Ja, förmodligen, men kände att jag var 110% förtjänt av en natt på hotell. Ohemult skönt att bädda ner sig bland krispiga lakan och inte ha någon som väcker en x antal gånger under natten. Firade det hela med franskis och läsk som jag tog med mig upp till rummet och förtärde kalaset i sängen medan jag kikade på en snutt av en gammal Harry Potterfilm som kom på teven. Fest!

Hotellfrukost blir man aldrig ledsen av. Eller frukost som någon annan dukat upp är i regel inget jag klagar på om vi säger som så.

Satt en liten stund intill fönstret på hotellrummet, spanade ut över den öde Alexandersgatan och väntade på att klockan skulle slå dags för nästa fotograferingsjobb. Hade fått äran att föreviga en söt liten tre veckors kille innan det var dags att åka hem till Karis igen…

… för att fira fars dag med de här mysiga typerna. Vidar hade slagit på stort dagen till ära och ritat sin allra första teckning.

Firandet fortsatte uppe hos mina föräldrar, där mamma hade bakat en fin tårta dagen till ära. Tänk så festligt livet blir tack vare alla mammor. :–)

Japp, och nu har vi landat här – i den allra sista veckan som ledig hemma tillsammans med Vidar innan detta fejs skall infinna sig tillbaka i arbetslivet igen. Och vet ni vad? Jag ser fram emot det.

om allhelgonahelgen

En lugn och ganska stillsam allhelgonahelg passerade. Det har varit en höst med mycket program kring veckosluten, så nu kändes det skönt att bara få vara. Allhelgona till ära passade jag på att duka upp med bordduk och ljus och svängde ihop en frittata med inspiration från min nya kokbok. Oklart om någon annan i familjen noterade den lilla ansträngningen men undertecknad upplevde det i alla fall som mysigt. Skrattade senare under helgen åt att K antagligen inte kunde bry sig mindre om inredningsdetaljer jag smyger in i vårt hem, men när jag skulle välja timers till våra eluttag fick jag absolut inte välja en ”ful” sort enligt honom.

Efter lunchen åkte vi till ett par gravgårdar för att tända ljus. När vi steg in på gravgården i Tenala stannade Vidar upp då vi klev in genom porten och vinkade. Man vet ju aldrig men kan ju hoppas att det var en glad liten gubbe på sin röda moped eller världens snällaste mormor som stod där och hälsade på honom.

Hoppas ni har det bra, mormor och morfar, var ni än är.

På söndag fick vi finbesök av Freja och Vidar var inte sen med att krypa upp i hennes famn med en bok.

Till söndagsfikat blev det bananbröd ur tidigare nämnda kokbok. Vet inte vad som farit i mig, men inte vore det ju helt otrevligt om denna inspiration till bakning och matlagning håller i sig resten av november. Håller tummarna.