Dagen till är tänkte jag att det var på plats för en liten videouppdatering – det var ju inte igår kan man väl lugnt säga (snarare 1 år, ganska exakt).
Så här kan en marsdag se ut hemma hos oss medan vi jobbar på distans och utövar social distansering. Inget nytt under solen här på landet med andra ord. Men skönt att våren verkar vara här på riktigt nu… eventuellt. Skulle inte vara överraskad om den gör en helomvändning och bjuder oss på snöstorm lagom till valborg.
Så var den här, den första officiella dagen av social distansering. Mitt jobb fyller ju på inga vis ”samhällets kritiska funktioner” så blev naturligtvis ombedd att fortsätta mitt jobb hemifrån de kommande veckorna och i och med att jag är hemma är naturligtvis mitt barn också det. Har verkligen inget emot det konceptet om man bortser från den aningen kluriga ekvationen i att skrapa ihop 6,5 h jobb per dag i sällskap av en livlig 1,5 åring. De som vet, vet.
Men, det gäller ju såklart bara att vara kreativ och flexa med vilka tider på dygnet jag sätter mig ner framför datorskärmen. Ser faktiskt väldigt mycket fram emot att kunna vara ute mer under dygnets ljusa timmar och inte sitta bänkad i ett mörkt arbetsrum. Var väldigt effektiv för några veckor sedan när de flesta andra på min arbetsplats var på sportlov så tänker mig att jag nu med fyra gånger mer tid kommer kunna skapa vilka stordåd som helst, hehe. Nåväl, nu ska jag inte överdriva – men kommer definitivt bli trevligt att kunna pynja med allt det som inte är prio ett då man har en massa arbetskamrater, studeranden och kursdeltagare kring en som man också skall förhålla sig till.
Det här med att distansera sig socialt känns inte som en så stor grej för mig just nu. Som jag tidigare nämnde var det ju i stora drag vad stora delar av min mammaledighet gick ut på i och med att vi bara har en bil och vi bor ute på landsbygden utan tillgång till någon som helst form av kollektivtrafik. Så tror vi kommer klara detta galant (fast fritt fram att fråga mig igen om 3 veckor…).
Något jag oroar mig mer för är hur allt detta kommer påverka samhället – för att inte tala om alla små företag. Hoppas innerligt att de som har ekonomisk möjlighet drar sitt strå till stacken genom att köpa deras tjänster även om ett fysiskt besök på plats och ställe inte är att föredra just nu. Tänkte skriva lite mer om det senare i veckan.
Tills det, ta hand om er. Ring dina mor- och farföräldrar, hör av dig till en kompis. Passa på att njuta av det märkliga lugnet som plötsligt uppstått i denna ”parallella” verklighet.
Så svepte den sista veckan som ledig hemma med Vidar förbi. Inga konstigheter med det, den löpte på i vanlig ordning utöver att vi fick till ett besök hos Vidars framtida bästis Agnes och Jenny i Kyrkslätt. Var det enda jag ville hinna med innan jag kvitterade av denna vecka.
För att få en tydlig markör att det nu blir dags för lite miljöbyte för mig, hade jag valt att boka tid för att klippa håret. Så här såg jag ut innan min frisör satte saxen i det och såg till att nästan hälften såg sitt öde på salongens golv. Har aldrig haft så starka känslor kring mitt hår då det finns i mängd och massor och alltid växer ut igen, så frisören fick i vanlig ordning ganska fria händer och order om att hellre ta för mycket än för lite.
Ut kom jag med pannlugg och en hårlängd i nivå med min käke. Faller alltid tillbaka ner i pannluggsträsket prick när jag lyckats växa ut hela luggen från den senaste kapningen. Inget man kan göra något åt, är livets gång tänker jag.
Efter klippningen åkte jag iväg till Ekenäs för att leverera min scoutkårs bidrag till Julhjälpen och sedan fick jag och Vidar sällskap av svärmor över en lunch. Njöt av det soliga vädret, hade man kunnat tro att detta var november? Skulle inte tro det.
Väl hemma igen kastade jag en flaska bubbel på kylning för att senare kunna fira att Kisse nu blir hemma med Vidar fram till årsskiftet och att jag återvänder till mitt jobb imorgon. Något vi båda känner oss väldigt nöjda med. Håller dock tummarna för att förslaget på en uppdelning på 5+5+5 av ledighetsmånaderna skulle gå igenom inom kort. Vore ju drömmen om det skulle bli aktuellt i framtiden att kunna dela prick 50/50 på ledigheten, det skulle vi nog båda gilla väldigt mycket tror jag.
På kvällen gällde FF (dvs. ”fria föräldrar”) och vi fick äntligen möjligheten att besöka YLP och smaka på deras omtalade pizzor. Vi blev inte besvikna, det var otroligt gott! Så pass gott att jag tänker låta pizzakvällen få ett alldeles eget inlägg.
På lördagen hade vi något så tråkig inbokat som uppköp av ny tvättmaskin. Snark. Kvalar rakt in i samma kategori som uppdatering av försäkringar eller vad som helst som har med service av bilen att göra. Ett nödvändigt ont som jag inte känner mig det minsta intresserad av. Dock vägde vi upp det programmet med att senare smita iväg på kalas för en liten ettåring som nyss passerat sitt första jordsnurr.
Idag grydde en ny dag och jag och Vidar hade bestämt oss för att åka iväg på en liten söndagsexkursion, närmare bestämt till Bromarv. Dit har man ju dessvärre ganska sällan vägarna förbi, men nu kom vi oss äntligen för att åka och hälsa på hos min kusin. V trivdes som fisken i vattnet och undersökte varje vrå i deras mysiga hem.
Lina rotade lite i sitt förråd och kom ut med denna skatt! En plastficka full med gamla spel som vi spelade som små hos mormor och morfar. Blev så glad över att få veta att de fortfarande finns bevarade! Var rädd för att de hade försvunnit och slängts bort i någon av flyttarna. Därtill fanns en drös handgjorda spel som vi tillverkat alldeles själva. Ju äldre vi blev, desto mer invecklade blev även reglerna till spelen – regelhäftet till höger i bild var flera sidor långt.
Och det var alltså den sista ledighetsveckan det. Imorgon väntar som sagt jobb, och det skall bli riktigt trevligt. Ser fram emot att umgås med andra vuxna människor och att få stänga in mig på mitt kontor och (åtminstone stundvis) jobba ostört. Att få dricka varmt kaffe och bli serverad lunch som jag får äta utan att någon försök sno åt sig min mat. Men ser förstås också väldigt mycket fram emot att sedan få komma hem, och förhoppningsvis mötas av en liten filur som hoppeligen ser fram emot att jag kommer hem igen.
Helgen tillbringades till största delen i arbetets tecken i Helsingfors. Hade prickat in både bröllops- och babyfotografering dessa dagar, men till allra först hade jag några timmar att döda i Helsingfors innan fotograferandet drog igång. Orkade inte släpa runt på all min utrustning kring hela stan och stövlade in på första bästa café intill tågstationen för att sörpla en kopp kaffe.
… för att sedan bege mig av till ytterligare ett annat café; johan & nyström, så jag skulle vara i närheten av salutorget och sveaborgsfärjan. En förnuftig person hade ju beställt in något i lunchväg men kortsiktig som jag var i min planering fick en bit brownie göra mig sällskap med Ellens senaste bok, Klåda. Ångrade det (brownien, inte boken) lite senare under kvällen då klockan klämtade sju och jag hade fortfarande inte hunnit sätta mig ner och äta middag.
Men bröllopet jag skulle fotografera ja, det var mycket fint och ordnades som sagt ute på Sveaborg på Tenaljen von Fersen. Stämningsfullt, men mörkt. Det blev liksom inte ljust någonsin under hela dagen kändes det som? Men det är ju lite så det är i november och jag tackade mig själv för att jag varit förnuftig och inhandlat ledlampor tidigare i veckan som jag kunde ta hjälp av när jag skulle fotografera. Är ju i allmänhet en förespråkare av att använda enbart dagsljus, men så här i november får man bara ta skeden i vacker hand och anpassa sig.
När min insats på bröllopet var slut tog jag en av kvällsfärjorna tillbaka till fastlandet och checkade in på ett hotell i centrum. Hade jag hunnit hem med det sista tåget? Ja, förmodligen, men kände att jag var 110% förtjänt av en natt på hotell. Ohemult skönt att bädda ner sig bland krispiga lakan och inte ha någon som väcker en x antal gånger under natten. Firade det hela med franskis och läsk som jag tog med mig upp till rummet och förtärde kalaset i sängen medan jag kikade på en snutt av en gammal Harry Potterfilm som kom på teven. Fest!
Hotellfrukost blir man aldrig ledsen av. Eller frukost som någon annan dukat upp är i regel inget jag klagar på om vi säger som så.
Satt en liten stund intill fönstret på hotellrummet, spanade ut över den öde Alexandersgatan och väntade på att klockan skulle slå dags för nästa fotograferingsjobb. Hade fått äran att föreviga en söt liten tre veckors kille innan det var dags att åka hem till Karis igen…
… för att fira fars dag med de här mysiga typerna. Vidar hade slagit på stort dagen till ära och ritat sin allra första teckning.
Firandet fortsatte uppe hos mina föräldrar, där mamma hade bakat en fin tårta dagen till ära. Tänk så festligt livet blir tack vare alla mammor. :–)
Japp, och nu har vi landat här – i den allra sista veckan som ledig hemma tillsammans med Vidar innan detta fejs skall infinna sig tillbaka i arbetslivet igen. Och vet ni vad? Jag ser fram emot det.
Välkommen oktober, den ultimata månaden för mys – eller? Också den sista hela månaden innan ledigheten här hemma med mitt lilla råddjur kan börja räknas ner. Verkligen inte mycket kvar nu, så måste ständigt påminna mig själv om att ta vara på tiden. Om jag redan nu tycker att dagarna flyger i en väldig fart, vad kommer jag inte tänka sedan när jag är tillbaka på kontorsjobbet i kombination av företagandet vid sidan om familjelivet som förstås fortsätter rulla på. Var kan man köpa in några fler timmar på dygnet, tro?
Men tillbaka till snacket om mys. Oktober har ju lätt den bästa färgpaletten med varma gula färger så långt ögat kan nå. Som en sista injektion av färg och energi innan det betydligt mörkare vinterhalvåret gör entré. Det bästa vore ju om man kunde lägga säsongväxlingen på paus en liten, liten stund då naturen är så himla vacker just nu. Lönnen nere i ”sjöhagen” bakom huset står onekligen i sin bästa prakt för tillfället. Inte ens tunga regnmoln klarat av att sänka stämningen, utan ökar bara höstdramatiken ytterligare.
Helgen gick i scoutingens tecken, då vi ordnade hajk för gruppen jag drar veckomöten för. Scouternas understödsförening i Raseborg har rustat upp scoutstugan Davatorp, så måste passa på att utnyttja den så mycket det bara går då det finns en fräsch och välutrustad plats att hänga på. Tror även utomstående kan få hyra stället, så tips, tips!
Då det har blivit en hel del scouting i september (veckomöten + 3 veckoslutsevenemang) ser jag fram emot en oktobermånad där fokuset får skifta en aning. Har snällt fått inse att vad jag fokuserar på får gå i vågor då det just nu är omöjligt att få in allt jag skulle önska i min kalender. Men under oktober ser jag fram emot lite mer familjetid, slow food-festivalen i Fiskars, att besöka goda vänner i Åbo samt bokmässan i Helsingfors i kombination av kompishäng. Blir nog ett fint avslut på denna vårdledighet med det programmet tror jag.
I fredags, för en dryg vecka sedan (jepp, nuförtiden tycks alla mina inlägg få ligga och gro en rejäl stund innan de växer fram här på bloggen), vaknade vi till en fin morgon med dimma över träsket. Och det var ju inte vilken morgon som helst, utan Videungens födelsedag.
Alla i familjen var hemma, vilket självklart förgyllde dagen extra (kanske något vi måste införa – att alltid ha ledigt eller åtminstone börja jobba lite senare de dagar någon i familjen fyller år?) och dagsprogrammet inleddes naturligtvis med paketöppning.
Jag hade hittat ett gammalt exemplar av Putte i Blåbärsskogen av Elsa Beskow på loppis och tyckte det utgjorde en ypperligt present, då födelsedagsbarnet är förtjust i böcker. Eventuellt skall han få en gungställning i ett senare skede (eftersom släpvagnen just nu är full med renoveringsmaterial), men vi får se. Kan bra hända att det blir något annat än en födelsedagspresent av den, är ju inte så noga då mottagaren i nuläget ändå mest var intresserad av kortet på paketet.
Sedan blev det pannkaksfrukost! Återigen var födelsedagsbarnet inte så hemskt brydd i det hela, men jag tackade och tog emot. En klagar ju inte när det serveras pannkakor precis.
Efter frukost, förmiddagslur och lite annat pynjas på hemmaplan bar det av till Salladscafé Papaya för brunch.
Vids gillade främst att så i skyltfönstret och banka i glaset och betrakta människorna som gick förbi. Spännande med liv och rörelse, här hemma är det ju inte så mycket av den varan på daglig basis.
När magarna var mätta och belåtna tog vi oss vidare till dagens höjdpunkt på schemat, nämligen den årliga höstmarknaden.
När Vidar blir lite äldre skall han nog få fira sina födelsedagar med att åka karusell, men nu nöjde vi oss med att sicksacka mellan marknadsstånden, hälsa på bekanta samt äta våfflor.
Väl hemma igen var det dags för den sista månadsbilden i projektet #vidarsvärld (alla bilder finns samlade på min instagram), där jag tagit en bild med olika teman för varje månad. Är glad att jag orkade genomföra detta, då det är kul att se på bilderna och se hur han växt månad för månad, men från och med nu blir det nog liknande bilder tagna endast sporadiskt och när andan faller på skulle jag våga påstå.
Just nu får man vara 100% på sin vakt då det är en ettåring med mycket myror i byxorna vi har i huset. Vänder man bort blicken ens ett par sekunder har han snabbt klättrat upp i en fåtölj eller krupit ett traskat iväg till något annat rum. Från att bara ha tagit några staplande steg under sommaren har det verkligen ”lossnat” nu kring födelsedagen och han går glatt flera meter innan han behöver pausa. Att använda den egna kroppen och klättra och röra på sig är definitivt den roligaste aktiviteten just nu, men han drar sig inte heller för att dra i alla skåp och lådor som han kommer åt (för att inte tala om sotluckor i spisen…) och undersöker gärna dess innehåll.
Det är roligt att han allt tydligare kan visa vad han vill, bland annat pekar han gärna ut sin favoritbok (Hur gick det sen?) i bokhyllan och tjattrar på tills vi förstår att plocka ner den till honom. Något helt ohemult gulligt är ju också då han själv går och hämtar sina pekböcker (som finns på en lite mer lättillgänglig nivå för honom) och sätter sig för att på egen hand bläddra i dem. Att kunna peka ut klockan och lampan när man ber honom samt göra high five är andra färdigheter två förstagångsföräldrar blir orimligt imponerade av kan jag meddela.
Purémat föll honom aldrig riktigt i smaken – varken den jag gjorde eller som var köpt (förutom en specifik smak från ett specifikt märke), men nu då han börjat äta det mesta som också övriga familjen äter har matintresset ökat rejält från hans sida.
Sömnmässigt varierar nätterna fortfarande, ibland bjuds vi hela nätter som samtliga familjemedlemmar sover rakt igenom – men rätt ofta får vi fortfarande finna oss i att stiga upp och leta efter försvunna nappar. Då dagssömnen varierat hemskt mycket provar vi även just nu på att plocka bort den ena tuppluren och övergå till enbart en lång tupplur på eftermiddagen. Får se hur det går, då en tupplur känns för lite men två lätt vill bli lite för mycket och i sin tur rubba nattningen.
Gullig trio since 2018.
Dagen därpå var det dags för kalas och jag hade gjort en rävtårta, festligheterna till ära.
Som de väldigt förnuftiga personer vi är, ställde vi till med kalaset ute på ladugårdsvinden. Varken faktumet att det regnade eller att det var slutet av september kunde stoppa oss.
Eftersom jag hade en hel del sockermassa över från räven på ”min” tårta, gjorde jag också en panda (eftersom Vidars favorit-mjukisdjur är en panda) som mamma fick i uppdrag att göra en tårta med. Så
Tack till alla som var med och firade vår lilla Videung. Nästa år firar vi kanske (förhoppningsvis?) inomhus, bara vi inte dragit igång med något nytt omfattande renoveringsprojekt. Vem vet?
Ett direkthej från denna onsdagsförmiddag – hej, hej, hallå! Tänkte passa på att plita ner några rader nu medan Videungen sover och jag har möjlighet att sätta mig ner med en kopp te och en tänd brasa i köksspisen. Mmm, verkligen bästa tiden på året då man kan börja elda igen – är orimligt mysigt med ljudet av knaster från spisen och värmen som den sprider.
Tackar även och tar emot lugnet som råder medan avkomman tupplurar där ute. Den svalare utomhustemperaturen verkar göra under på V:s sömn och han har den senaste veckan sovit som en stock under förmiddagarna. Skönt med lite återhämtning för oss båda skulle jag tro, då den vakna tiden verkligen går med gasen i botten just nu. Till de senaste färdigheterna han har prickat av hör att klättra upp i våra fåtöljer och i soffan samt att stiga rakt upp i matstolen så nu får man vara på konstant vakt och inte lämna honom oövervakad i mer än en någon nanosekund. Självbevarelsedriften är ju inte riktigt på topp ännu så att säga.
Annars då? Hösten rullar på. Man öppnar ögonen på morgonen, blinkar några gånger och så är det kväll igen känns det som. Med mycket scouting på agendan och en del uppdrag som rullar in får man minst sagt tiden jag inte umgås och tar hand om mitt barn att gå i rasande takt. Har även äntligen kunnat påbörja min muralmålning vid tågstationen och hoppas på att få den färdigställd så fort jag hittar en tillräckligt stor lucka i vardagen för att parkera mig framför väggen och måla några timmar på raken.
Nu verkar någon ha vaknat till där ute, så vi får lägga punkt här. Höstlunken (eller kanske galoppen?) fortsätter, vi hörs!
Idag har det gått prick ett år sedan vår Vidar kom till världen. Vi startade i gryningen och vill minnas att det var en extra vacker soluppgång denna morgon. Innan vi körde vidare mot Lojo stannade vi vid abc för att köpa kaffe, eftersom det hade varit slut hemma, och jag skojade om att jag borde följa med in och se lite lätt plågad ut så folk skulle tro att vi var helt knäppa som prioriterade morgonkaffe före barnafödande.
Men innan det tog jag naturligtvis en snabb, sista bild på mig, magen och det tjusiga stödstrumporna jag fått order om att klä på mig.
En lagom nervös hissbild hann vi också med innan vi plingade på hos förlossningsavdelningen. Det kändes så himla märkligt att komma stövlande med all packning och lite borttappat fråga ”ja, vi skulle då ha barn idag, vart skall vi gå?” – då jag verkligen hade noll känningar i kroppen och mådde hur bra som helst.
Anledningen till morgonbesöket på bb berodde på att jag några dagar tidigare hade fått konstaterat av en läkare att det skulle bli planerat kejsarsnitt. Detta eftersom Vidar nöjt hade placerat sig i sätesläge med noll planer på att ändra position och att jag de sista veckorna hade fått väldigt höga levervärden, vilket kunde göra att förlossningen startade av sig själv tidigare än planerat.
En sista bild med bebén på insidan innan operationen drog igång! Innan det var dags fick vi vänta en god stund då bland annat blodprov och hjärtljud skulle tas. Trots att det kändes som att läkaren typ möblerade om mina inälvor vid själva ingreppet tyckte jag idet inte var så farligt, utan det obehagligaste momentet var nog när nålen för bedövningen i ryggen skulle läggas på plats. Kändes som en liten evighet innan det var klart.
Förutom att läkaren som plockade ut Vidde Vids frustade lite lätt oroväckande i något skede upplever jag att hela ingreppet gick väldigt smidigt. Kan ju förstås vara att min hjärna förskönar situationen så här i efterhand men tycker nästan att utöver den tidigare nämnda ryggbedövningar så var stunden på uppvaket då sköterskan kom för att pressa en hårt på magen så att livmodern skulle dra ihop sig igen bland de obehagligare momenten. För att inte tala om sprutan mot blodpropp jag var tvungen att ta i tio dagar efter snittet. Var nog en lätt panikartad blick jag gav barnmorskan när hon förklarade att jag måste sticka mig själv i magen och skyfflade snabbt över det ansvaret på min man istället.
Men för att nämna en av de mer oväntade sköna händelserna måste jag ge en eloge till stunden då jag rullades från operationssalen till uppvaket som låg någon våning ner. Här kan det ju dock definitivt vara all bedövning som talade (heh..), men det var helt otroligt skönt att bli rullad omkring i korridorerna i en säng. Typ bättre än att åka karusell på marknaden ju! Och det sköna täcket som fylldes med varm luft på uppvaket gick verkligen inte heller av för hackor. Hade lätt velat ta med mig det hem.
Haha, här är man alltså rimlig som vanligt. Åker till sjukhuset för att föda barn och rakt in på topplistan åker en tur i en korridor med en sjukhussäng samt ett värmetäcke?! Ok.
Nåväl, tillbaka till huvudattraktionen för denna sjukhusvistelse. Tolv över tio föddes den här lilla typen, som gulligt nog vinkade på några av de första bilderna som är tagna på honom, som ni kan se.
Sedan följde ett drygt dygn av rejäl återhämtning innan vi lät någon komma och hälsa på oss. Efter ett kejsarsnitt känner man sig verkligen itusågad och ihoplappad igen (vilket kanske inte är allt för långt ifrån sanningen?) och att bara ta sig upp från sängen för att besöka toaletten var ett stort projekt.
Ett planerat kejsarsnitt var ganska långt från vad jag hade visionerat och förväntat mig vad gällde förlossningen, men är i efterhand ändå glad att det beslutet togs åt oss. Huvudsaken var ju att den metod som var säkrast för oss båda användes och vården på sjukhuset var väldigt bra. Lyfter verkligen på min bildliga hatt för de som valt barnmorskeyrket, är väldigt imponerad av deras arbetsinsats!
En rejäl kalufs hade han när han föddes, men det är ju inte att undra på. Både jag och K är ju försedda med rejäla hårmanar så allt annat hade ju nästan varit lite märkligt.
En sista bild på bb, innan vi åkte hem. På den tredje dagen konstaterade jag nämligen att jag inte längre står ut att hänga kvar om jag enbart får havregrynsgröt utan tillbehör och purésoppa till både lunch och middag. Så efter att ha konstaterat att lördagslunchen bestod av samma soppa som de tidigare dagarna bestämde vi oss (med lov av läkare, förstås) att åka hem. Borta bra men hemma fest, som ni vet.
Och att det var ”fest” där hemma, det rådde det ingen tvivel om. Om jag hade varit aningen besviken på sjukhusmaten, vände det totalt när vi kom hem. Väl hemma möttes vi nämligen av denna syn, som mamma hade ställt i ordning strax innan vi kom hem. Vi möttes alltså av eld i köksspisen, en uppdukad varm middag samt en ugnsform med mat att ställa i kylen för de kommande dagarna. Vilken dröm. Om ni undrar vilken mamma-standard jag går efter i livet är det typ denna, så man har ju en del att leva upp till om vi säger som så.
En otroligt vacker blombukett och mitt favoritgodis fanns också uppdukat.
Sedan följde en rad mysiga, omvälvande och också självklara dagar med vår nya familjemedlem.
Tack lilla yrväder, att just du kom till oss. Idag skall vi fira din första födelsedag med att gå på höstmarknad, då vi av väldigt viktiga anledningar missade den ifjol.
Början av hösten, kanske bästa tiden på året? Vet att jag säger det om fler tidpunkter – men nog är det alltid något speciellt vid skiftningen av årstiden sommar till höst. Luften blir sval och krispig, naturen färggrann och tempot saktar ner en aning. Eller gör det ens det eller är det bara inbillning?
En annan känsla som definitivt smyger sig på är känslan att jag börjar se mig själv ”klar” med denna föräldraledighet – visst har det sin charm att få vara hemma och väldigt mysigt att hänga med V, men nu börjar jag sakta sukta efter lite mer stimuli. Vill liksom gärna vara kreativ på andra vis än enbart hur jag lyckas lirka i barnet morgongröten smidigt, hur jag skall hinna hiva i mig kaffet innan det svalnat samt välja vilken klädsel som skall på för dagen.
Klart hade det ultimata varit att kunna fortsätta att kombinera kreativa uppdrag med hemmalifvet, men så länge ingen mecenat ger sig till känna som kan ösa in en riklig mängd dollars på kontot varje månad, är det bara snällt att pallra sig iväg på jobb. Ser fram emot att hänga med mina kollegor igen, få jobba ostört i ett arbetsrum samt ha tillgång till serverad frukost, lunch och eftermiddagskaffe varje arbetsdag. Herre du milde, sån ofattbar lyx!
En del olika foto- och designuppdrag har redan smugit sig på den senaste månaden som vårdledig, vilket har varit kul. Skönt med en mjukstart där inte jobben öser över en likt en svallvåg. Ser också fram emot att snart få ta itu med muralmålningen på tågstationen! Känns fint att få lämna ett litet spår i staden som förhoppningsvis lever kvar i många år framöver.
Men ännu är det i huvudsak hemmaliv med barnet som gäller. Just nu lär han sig så himla mycket, och det är spännande att följa med utvecklingen. Sakta börjar V behärska det här med att gå utan stöd och den kanske allra charmigaste talang har lärt sig på senaste tid är att glatt vinka till allt och alla då man säger ”hej, hej”, ”tack och hej” eller ”hejdå” till honom. Gulligt så man smäller av.
Gulligheten till trots, ser jag väldigt mycket fram emot att få åka bort i helgen – med noll procent familj involverad. Att nattningarna har varit lite extra motiga denna vecka gör denna lilla ”paus” inte mindre välkommen direkt. Skall iväg på vandring till Helvetinjärvis nationalpark tillsammans med ledarteamet i min scoutkår, och det skall bli väldigt roligt. Var lite tveksam till det faktum att jag fick ansvarsuppgiften att planera våra rutter vi skall gå (denna ”pappersscout” har tro det eller ej inte varit på en riktig vandring sen hösten 2007 när vi var i Lappland), men hoppas att jag fått till en vettig plan. Får väl bokstavligen talat återkomma till hur det gick sen när vi är tillbaka igen.
Hej från ett hem och person som börjar känna sig redo för helg. Personen (jag) sådär lagom mör i kropp och själ som en tenderar vara på fredagar, trots att jag ännu inte är i närheten av att jobba heltid (men alla från detta årtusende har väl börjat inse vid det här laget att vara hemma med ett [eller fler] barn är mer än ett heltidsjobb). Hemmet däremot är redo eftersom det för engångsskull faktiskt är ganska så städat under detta tak – i de flesta av rummen på en och samma gång. Är ju verkligen en utmaning med en virvelvind till barn och en lagom råddig mor att hålla någon ordning på torpet som skulle vara i mer än en halv dag.
Helgen till ära fick även en bukett av lite allt möjligt jag hittade utomhus pryda vår veranda för att få den att kännas extra välkomnande. Kannan fyndade jag på loppis i våras och hade en tanke om att konstant ha en härlig sommarbukett i den, men tror detta är första gången jag faktiskt använder den i det syftet. Bättre sent än aldrig ändå.
Något annat som definitivt är redo för helg är vårt gästrum – som äntligen väntar besök igen! Eller tja, jag väntar väl nog mer än själva rummet, men det är alltid lika härligt att få ställa i ordning det i väntan på besök av goda vänner. Ser fram emot ett veckoslut i mycket, mycket gott sällskap.
miilo 