familj – Sida 2

om att ha inlett julfirandet

Här har julfirandet inletts rejält. I fredags smet jag iväg i ett riktigt snöoväder för att gå på en liten loppisrunda. Kom hem med ett gäng röda fynd samt en hög med sällskapsspel som jag tänker att blir ypperliga julklappar. Ser inget problem i att ge loppade julklappar, utan tycker snarare att det är ett tecken på extra mycket omtanke. För tänker att det är lite mer tidskrävande att botanisera bland loppishyllor i jakt på den perfekta skatten till någon annan istället för att klicka sig raka vägen till närmsta nätbutik.

Väl hemma blev det förberedelse inför lilla jul. Har vuxit upp med att man alltid får någon liten grej vid vid lilla jul och den traditionen tycker jag är trevlig att föra vidare.

Att vi fick en vit inledning på december klagar man ju sannerligen inte heller på. Granen invid trappan blev plötsligt väldigt mycket mysigare.

Och följande morgon var snöyran som bortblåst och vi fick vakna upp till bästa möjliga morgonutsikten.

Vi började naturligtvis morgonen med att kolla om tomtenissarna varit i farten och lämnat något i julstrumporna. Det hade de!

I den lite äldre familjemedlemmens strumpa fanns Duellen 2.0 inslagen. ”Tomtenissen” måste ju tänka smart och själv dra nytta av en del av innehållet i den strumpan tänker jag.

Sedan blev det duellmatch och soffmys! Trevligt att lilla V börjar vara så pass stor att han klarar av att sitta själv i soffan utan att man behöver vara rädd att han skall dratta i golvet.

Efter duellmatchen hade jag tänkt gå ut och testa drönaren som jag hade lånat hem från jobbet så att jag skulle kunna övningsköra den, men var förstås klantig och glömde kontrollera batteriet som naturligtvis var urladdat. Men vi gick ut i alla fall, en solig novemberdag vill man ju inte försumma med enbart inomhushäng.

Gullighetskommittéen, hej hej!

Fint med snö i dörrkransen.

Lite senare fick vi snabbesök av Vidars kusiner och sedan gick vi i samlad trupp hem till mina föräldrar för att inleda firandet av lilla jul.

Först ut på agendan var att fixa belysningen i julgranen, aka min lillebrors ”klätterträd” som han fick då han fyllde typ fem. På dryga tjugo år har den ju växt till sig lite, snart räcker inte grävmaskinen till längre om lamporna skall bytas ut.

Mysigt, men fartfyllt då största delen av familjen är samlad. Var tvungen att dra mig tillbaka och frivilligt natta ett av barnen för att samtidigt själv ladda batterierna en stund.

Sedan skulle naturligtvis också lilla julsgranen pyntas – som i år var placerad på säker höjd ifrån små ivriga händer som vill dra i glitterbanden.

Fint!

Leonel hade beställt tomtegröt, så det fick det lov att bli till lunch. Gott! Är annars inget stort fan av gröt, men risgrynsgröt tackar man ju inte nej till.

Så lite sagomys på det för dem som hade tålamod att sitta still en stund.

När alla minstingar hade sovit dagssömn blev det dags för pepparkaksbak (och -smak). Var nog nämligen en och annan mumsbit som slank ner i munnarna när inte fammo såg.

Efter en lång dag uppe på kullen tackade vi för oss och begav oss hemåt för att invänta besök av en av Vidars gudmödrar. Eftersom mannen i huset (som enbart vill se spänning, skräck och dokumentärer) inte var hemma passade vi på att boka in filmkväll för att se Love Actually och dricka glögg. Bra inledning på julsäsongen.

Idag hade jag bättre tur med laddningen av drönare så smet ut för att testa den strax efter att solen gått upp. Här ser ni alltså vår ”bakgård”.

I övrigt har det varit en ganska lugn och skön första adventsdag. Har försökt introducera konceptet julkalendrar på teve för Vidar och haft lyxen att bli bjuden på både lunch och middag. På tal om julkalendrar fick jag också gå på kalenderjakt då min mamma fortfarande anser att jag är värld en julkalender trots att jag inte är långt ifrån 30. KLAGAR INTE. Och kan väl lätt konstatera att man haft turen att få världens snällaste mamma?

en pannlugg, lokala pizzor och skål för den nya eran

Så svepte den sista veckan som ledig hemma med Vidar förbi. Inga konstigheter med det, den löpte på i vanlig ordning utöver att vi fick till ett besök hos Vidars framtida bästis Agnes och Jenny i Kyrkslätt. Var det enda jag ville hinna med innan jag kvitterade av denna vecka.

För att få en tydlig markör att det nu blir dags för lite miljöbyte för mig, hade jag valt att boka tid för att klippa håret. Så här såg jag ut innan min frisör satte saxen i det och såg till att nästan hälften såg sitt öde på salongens golv. Har aldrig haft så starka känslor kring mitt hår då det finns i mängd och massor och alltid växer ut igen, så frisören fick i vanlig ordning ganska fria händer och order om att hellre ta för mycket än för lite.

Ut kom jag med pannlugg och en hårlängd i nivå med min käke. Faller alltid tillbaka ner i pannluggsträsket prick när jag lyckats växa ut hela luggen från den senaste kapningen. Inget man kan göra något åt, är livets gång tänker jag.

Efter klippningen åkte jag iväg till Ekenäs för att leverera min scoutkårs bidrag till Julhjälpen och sedan fick jag och Vidar sällskap av svärmor över en lunch. Njöt av det soliga vädret, hade man kunnat tro att detta var november? Skulle inte tro det.

Väl hemma igen kastade jag en flaska bubbel på kylning för att senare kunna fira att Kisse nu blir hemma med Vidar fram till årsskiftet och att jag återvänder till mitt jobb imorgon. Något vi båda känner oss väldigt nöjda med. Håller dock tummarna för att förslaget på en uppdelning på 5+5+5 av ledighetsmånaderna skulle gå igenom inom kort. Vore ju drömmen om det skulle bli aktuellt i framtiden att kunna dela prick 50/50 på ledigheten, det skulle vi nog båda gilla väldigt mycket tror jag.

På kvällen gällde FF (dvs. ”fria föräldrar”) och vi fick äntligen möjligheten att besöka YLP och smaka på deras omtalade pizzor. Vi blev inte besvikna, det var otroligt gott! Så pass gott att jag tänker låta pizzakvällen få ett alldeles eget inlägg.

På lördagen hade vi något så tråkig inbokat som uppköp av ny tvättmaskin. Snark. Kvalar rakt in i samma kategori som uppdatering av försäkringar eller vad som helst som har med service av bilen att göra. Ett nödvändigt ont som jag inte känner mig det minsta intresserad av. Dock vägde vi upp det programmet med att senare smita iväg på kalas för en liten ettåring som nyss passerat sitt första jordsnurr.

Idag grydde en ny dag och jag och Vidar hade bestämt oss för att åka iväg på en liten söndagsexkursion, närmare bestämt till Bromarv. Dit har man ju dessvärre ganska sällan vägarna förbi, men nu kom vi oss äntligen för att åka och hälsa på hos min kusin. V trivdes som fisken i vattnet och undersökte varje vrå i deras mysiga hem.

Lina rotade lite i sitt förråd och kom ut med denna skatt! En plastficka full med gamla spel som vi spelade som små hos mormor och morfar. Blev så glad över att få veta att de fortfarande finns bevarade! Var rädd för att de hade försvunnit och slängts bort i någon av flyttarna. Därtill fanns en drös handgjorda spel som vi tillverkat alldeles själva. Ju äldre vi blev, desto mer invecklade blev även reglerna till spelen – regelhäftet till höger i bild var flera sidor långt.

Och det var alltså den sista ledighetsveckan det. Imorgon väntar som sagt jobb, och det skall bli riktigt trevligt. Ser fram emot att umgås med andra vuxna människor och att få stänga in mig på mitt kontor och (åtminstone stundvis) jobba ostört. Att få dricka varmt kaffe och bli serverad lunch som jag får äta utan att någon försök sno åt sig min mat. Men ser förstås också väldigt mycket fram emot att sedan få komma hem, och förhoppningsvis mötas av en liten filur som hoppeligen ser fram emot att jag kommer hem igen.

om allhelgonahelgen

En lugn och ganska stillsam allhelgonahelg passerade. Det har varit en höst med mycket program kring veckosluten, så nu kändes det skönt att bara få vara. Allhelgona till ära passade jag på att duka upp med bordduk och ljus och svängde ihop en frittata med inspiration från min nya kokbok. Oklart om någon annan i familjen noterade den lilla ansträngningen men undertecknad upplevde det i alla fall som mysigt. Skrattade senare under helgen åt att K antagligen inte kunde bry sig mindre om inredningsdetaljer jag smyger in i vårt hem, men när jag skulle välja timers till våra eluttag fick jag absolut inte välja en ”ful” sort enligt honom.

Efter lunchen åkte vi till ett par gravgårdar för att tända ljus. När vi steg in på gravgården i Tenala stannade Vidar upp då vi klev in genom porten och vinkade. Man vet ju aldrig men kan ju hoppas att det var en glad liten gubbe på sin röda moped eller världens snällaste mormor som stod där och hälsade på honom.

Hoppas ni har det bra, mormor och morfar, var ni än är.

På söndag fick vi finbesök av Freja och Vidar var inte sen med att krypa upp i hennes famn med en bok.

Till söndagsfikat blev det bananbröd ur tidigare nämnda kokbok. Vet inte vad som farit i mig, men inte vore det ju helt otrevligt om denna inspiration till bakning och matlagning håller i sig resten av november. Håller tummarna.

om en liten halloweenfest

Än av de roligare grejerna med att ha barn? Man får en massa tillfällen att ordna maskerad och klä ut sig! Vilket man ju såklart också kan göra utan avkommor av något slag, men nu kan man lättare motivera mindre ivriga familjemedlemmar att man måste göra det för barnens skull, hehe.

Igår var det som säkert ingen missat Halloween, och det passade vi på att fira med att klä ut oss till katt, dracula och sjöman.

Sedan styrde vi stegen till denna trappa var en pumpa välkomnade oss.

Min mamma hade nämligen ställt i ordning för Halloweenfest för familjen!

Hon hade fixat i ordning så fint och stämningsfullt. Som ni säkert förstår är det från henne jag ärvt mina festfixargener, i rakt nedstigande led.

Mycket viktigt att alla skulle klä ut sig! Vilket inte är ett svårt uppdrag att fixa då de har en gigantisk maskeradlåda där man kan hitta ungefär vadhelst man behöver.

Min egen utstyrsel fick denna gång bli ganska simpel, då det inte kändes rimligt att spöka ut sig allt för mycket i fall barnen skulle bli rädda. Limmade fast ett par öron i ett diadem och kastade lite färg i ansiktet och – voilà, så var jag plötsligt en katt.

Efter en liten stund dök även superman, en katt, crazy cat lady och en sotare upp. Då två senare hade ju även platsat i Home Alone-filmerna, visst?

Sen blev det dags för att skåla i bubbel, för det råkade även vara Max och Samiras bröllopsdag! Ändå mycket rimligt att fira det med familjemaskerad, tycker jag.

Gäller att vara snabb för att få plats i ”Mofafas” famn nuförtiden. Har man tur får man kanske se potatissången.

Till förrätt hade mamma gjort i ordning en fenomenalt god pumpasoppa. Oklart hur många gånger det sades ”mmm” och ”oj vad gott” runt bordet, men det var många.

Och till varmrätt fyllda halloweenpaprikor, också mycket gott!

Jolanda stod för underhållnigen och sjöng Imse Vimse Spindel, som passade bra in i temat.

Efter maten begav vi oss ner i källaren där jag hade förberett nästa programpunkt, nämligen en kahoot-frågesport om Halloween. Tekniken strulade lite och för en bråkdels sekund var vi alla upptagna med att få igång allt och på den tiden hann den här lille herremannen smyga iväg och klättra halvvägs upp i trapporna. P-a-n-i-k-e-n när vi upptäckte det alltså, fy! Men som tur hände ingenting och han satt snällt kvar och lät sig hämtas ner igen.

När frågesporten var avklarad blev det dags för kaffe och efterrätt. Jag hade fått det roliga uppdraget att pynta tårtan som blev en historia med ett berg av karamelliserade popcorn, ganache och spökmaränger.

Och sedan blev klockan så mycket att det blev dags för alla små spöken att tacka för sig. Tack för fin fest, mamma!

spridda oktoberskurar

Hej hallå. Har påbörjat detta inlägg cirka femtioelva gånger under lika många dagar (om vi bara överdriver en liten aning), så får se om vi kommer till botten av inlägget idag. Vem vet? Sitter och dricker kaffe och njuter av tystnaden som råder då dagens sömnflow verkar flyta på lite bättre än igår. Ett förkylt barn som inte kan sova i kombination av en förkyld moder som verkligen, verkligen vill sova ger inte det direkt bästa slutresultatet om vi säger som så. Det hela slutade med att jag gav upp efter 2 timmars vagnvaggande och ingen sov överhuvudtaget så samtliga var ganska trötta och gnälliga som en härlig bieffekt av det hela. Mmm.

Det är ju tur att de där lite jobbigare stunderna (relativt) snabbt glöms bort sedan, då Videungen är gullig så det förslår mellan varven. Han har även nu börjat säga ”mamma” mer frekvent vilket får en att se med mer blida ögon på de flesta av situationer.

När vi ändå är inne på ämnet ”saker som värmer mammahjärtat” kan vi ju tillägga barnets uppenbara intresse för litteratur. Till varje dags standardprogram hör att han hänger här vid hyllan och försöker klättra upp efter sin favoritbok (vilket än så länge misslyckas, så istället får han hojta tills någon kommer och hjälper honom).

Favoritboken, då? Ja, det är naturligtvis ”Hur gick det sen?”, som vi läser minst en gång om dagen. Misstänker att vi snart får skaffa en reservbok eftersom Videungen är lite väl ivrig med att få bläddra själv i denna och det har redan lagt sina spår. Drömmen vore ju om denna bok kunde komma ut i bläddervänligt format för de där lite mindre händerna, typ på tjockare paffsidor. Förlaget, hör ni mig?

I lördags skulle vi gå på kalas och jag hade lovat baka en tårta till födelsedagsbarnet. Dessvärre var både jag och Videungen hängiga så vi fick inhibera vår kalasnärvaro, men tårtan måste ju bakas ändå. Finns få saker jag tål mindre än när folk inte håller vad de lovar, så den standarden är jag noga med att även hålla själv.

Dock kan det konstateras att jag inte är någon tårtbakerska by blood, resultatet här ovan är nämligen försök två då jag inte vågade skicka iväg den första tårtan på kalas då den blev ful som stryk, haha. Riktigt god var den nog konstaterades det på eftermiddagskaffet med familjen, men inte alls representativ. Så det blev att skrapa ihop fyllning till en andra tårta som sedan, enligt ursprungsplanen, dekorerades till en stubbe med två små rävkompisar på.

*Och precis där bryter vi inlägget med anledning av vaket barn* – och så här x antal timmar senare minns jag inte riktigt vad jag ville säga med denna bild? Kanske illustrera den fridfulla kvällen jag hade för mig själv när barnet väl sov och mannen var ute på egna äventyr? Passade i alla fall på att tända ljus, ta ett fotbad och spana på serier som i vanliga fall inte godkänns att titta på under vår gemensamma tevetid.

I söndags var det dags för det stora barnloppiset som ordnas i Seminarieskolan i Ekenäs varje vår och höst. Bra tillfälle att bunkra upp med lite kläder, krocka in i bekanta samt bli allmänt klaustrofobisk av den ohemula folkmängden. Med anledning av den stora trängseln orkade jag inte kolla runt så supernoga men var nöjd över att hitta en vinterhalare till Vidar i prick rätt storlek för en femma. Kan i ärlighetens namn bli lite störd på folk som säljer grejer svindyrt på loppis, om nu en halare börjar kosta 50€ i andra hand kan man ju lika gärna köpa en ny?

Så här nöjd familj har man när alla killarna är samlade. Har på känn att Louie och Vidde ännu kommer bli bästa kompisar.

Så hoppar vi över till dokumentationen ifrån denna dag. Sömnen (alltså ursäkta all denna beskrivning av V:s tupplurar – men känns som det är de som är avgörande för hur min dag ser ut?) gick lite bättre än igår, så fick en hel massa gjort. Hann både skrapa färg från de nygamla dörrarna vi skall lägga in i rummet samt spackla sovrumsväggarna. Har även börjat få lite kalla fötter för Nocturne-tapeten som jag var helt inne på här tidigare och undrar om vi trots allt borde välja en tapet med ett lugnare motiv? Får ta och beställa några tapetprover till och ta mig en funderare på saken.

Och ungefär där tror jag vi lägger punkt för ikväll. Lite spridda skurar i detta inlägg, men så får det bli ibland.

vidars första födelsedag

I fredags, för en dryg vecka sedan (jepp, nuförtiden tycks alla mina inlägg få ligga och gro en rejäl stund innan de växer fram här på bloggen), vaknade vi till en fin morgon med dimma över träsket. Och det var ju inte vilken morgon som helst, utan Videungens födelsedag.

Alla i familjen var hemma, vilket självklart förgyllde dagen extra (kanske något vi måste införa – att alltid ha ledigt eller åtminstone börja jobba lite senare de dagar någon i familjen fyller år?) och dagsprogrammet inleddes naturligtvis med paketöppning.

Jag hade hittat ett gammalt exemplar av Putte i Blåbärsskogen av Elsa Beskow på loppis och tyckte det utgjorde en ypperligt present, då födelsedagsbarnet är förtjust i böcker. Eventuellt skall han få en gungställning i ett senare skede (eftersom släpvagnen just nu är full med renoveringsmaterial), men vi får se. Kan bra hända att det blir något annat än en födelsedagspresent av den, är ju inte så noga då mottagaren i nuläget ändå mest var intresserad av kortet på paketet.

Sedan blev det pannkaksfrukost! Återigen var födelsedagsbarnet inte så hemskt brydd i det hela, men jag tackade och tog emot. En klagar ju inte när det serveras pannkakor precis.

Efter frukost, förmiddagslur och lite annat pynjas på hemmaplan bar det av till Salladscafé Papaya för brunch.

Vids gillade främst att så i skyltfönstret och banka i glaset och betrakta människorna som gick förbi. Spännande med liv och rörelse, här hemma är det ju inte så mycket av den varan på daglig basis.

När magarna var mätta och belåtna tog vi oss vidare till dagens höjdpunkt på schemat, nämligen den årliga höstmarknaden.

När Vidar blir lite äldre skall han nog få fira sina födelsedagar med att åka karusell, men nu nöjde vi oss med att sicksacka mellan marknadsstånden, hälsa på bekanta samt äta våfflor.

Väl hemma igen var det dags för den sista månadsbilden i projektet #vidarsvärld (alla bilder finns samlade på min instagram), där jag tagit en bild med olika teman för varje månad. Är glad att jag orkade genomföra detta, då det är kul att se på bilderna och se hur han växt månad för månad, men från och med nu blir det nog liknande bilder tagna endast sporadiskt och när andan faller på skulle jag våga påstå.

Just nu får man vara 100% på sin vakt då det är en ettåring med mycket myror i byxorna vi har i huset. Vänder man bort blicken ens ett par sekunder har han snabbt klättrat upp i en fåtölj eller krupit ett traskat iväg till något annat rum. Från att bara ha tagit några staplande steg under sommaren har det verkligen ”lossnat” nu kring födelsedagen och han går glatt flera meter innan han behöver pausa. Att använda den egna kroppen och klättra och röra på sig är definitivt den roligaste aktiviteten just nu, men han drar sig inte heller för att dra i alla skåp och lådor som han kommer åt (för att inte tala om sotluckor i spisen…) och undersöker gärna dess innehåll.

Det är roligt att han allt tydligare kan visa vad han vill, bland annat pekar han gärna ut sin favoritbok (Hur gick det sen?) i bokhyllan och tjattrar på tills vi förstår att plocka ner den till honom. Något helt ohemult gulligt är ju också då han själv går och hämtar sina pekböcker (som finns på en lite mer lättillgänglig nivå för honom) och sätter sig för att på egen hand bläddra i dem. Att kunna peka ut klockan och lampan när man ber honom samt göra high five är andra färdigheter två förstagångsföräldrar blir orimligt imponerade av kan jag meddela.

Purémat föll honom aldrig riktigt i smaken – varken den jag gjorde eller som var köpt (förutom en specifik smak från ett specifikt märke), men nu då han börjat äta det mesta som också övriga familjen äter har matintresset ökat rejält från hans sida.

Sömnmässigt varierar nätterna fortfarande, ibland bjuds vi hela nätter som samtliga familjemedlemmar sover rakt igenom – men rätt ofta får vi fortfarande finna oss i att stiga upp och leta efter försvunna nappar. Då dagssömnen varierat hemskt mycket provar vi även just nu på att plocka bort den ena tuppluren och övergå till enbart en lång tupplur på eftermiddagen. Får se hur det går, då en tupplur känns för lite men två lätt vill bli lite för mycket och i sin tur rubba nattningen.

Gullig trio since 2018.

Dagen därpå var det dags för kalas och jag hade gjort en rävtårta, festligheterna till ära.

Som de väldigt förnuftiga personer vi är, ställde vi till med kalaset ute på ladugårdsvinden. Varken faktumet att det regnade eller att det var slutet av september kunde stoppa oss.

Eftersom jag hade en hel del sockermassa över från räven på ”min” tårta, gjorde jag också en panda (eftersom Vidars favorit-mjukisdjur är en panda) som mamma fick i uppdrag att göra en tårta med. Så

Tack till alla som var med och firade vår lilla Videung. Nästa år firar vi kanske (förhoppningsvis?) inomhus, bara vi inte dragit igång med något nytt omfattande renoveringsprojekt. Vem vet?

om när vidar kom till världen

Idag har det gått prick ett år sedan vår Vidar kom till världen. Vi startade i gryningen och vill minnas att det var en extra vacker soluppgång denna morgon. Innan vi körde vidare mot Lojo stannade vi vid abc för att köpa kaffe, eftersom det hade varit slut hemma, och jag skojade om att jag borde följa med in och se lite lätt plågad ut så folk skulle tro att vi var helt knäppa som prioriterade morgonkaffe före barnafödande.

Men innan det tog jag naturligtvis en snabb, sista bild på mig, magen och det tjusiga stödstrumporna jag fått order om att klä på mig.

En lagom nervös hissbild hann vi också med innan vi plingade på hos förlossningsavdelningen. Det kändes så himla märkligt att komma stövlande med all packning och lite borttappat fråga ”ja, vi skulle då ha barn idag, vart skall vi gå?” – då jag verkligen hade noll känningar i kroppen och mådde hur bra som helst.

Anledningen till morgonbesöket på bb berodde på att jag några dagar tidigare hade fått konstaterat av en läkare att det skulle bli planerat kejsarsnitt. Detta eftersom Vidar nöjt hade placerat sig i sätesläge med noll planer på att ändra position och att jag de sista veckorna hade fått väldigt höga levervärden, vilket kunde göra att förlossningen startade av sig själv tidigare än planerat.

En sista bild med bebén på insidan innan operationen drog igång! Innan det var dags fick vi vänta en god stund då bland annat blodprov och hjärtljud skulle tas. Trots att det kändes som att läkaren typ möblerade om mina inälvor vid själva ingreppet tyckte jag idet inte var så farligt, utan det obehagligaste momentet var nog när nålen för bedövningen i ryggen skulle läggas på plats. Kändes som en liten evighet innan det var klart.

Förutom att läkaren som plockade ut Vidde Vids frustade lite lätt oroväckande i något skede upplever jag att hela ingreppet gick väldigt smidigt. Kan ju förstås vara att min hjärna förskönar situationen så här i efterhand men tycker nästan att utöver den tidigare nämnda ryggbedövningar så var stunden på uppvaket då sköterskan kom för att pressa en hårt på magen så att livmodern skulle dra ihop sig igen bland de obehagligare momenten. För att inte tala om sprutan mot blodpropp jag var tvungen att ta i tio dagar efter snittet. Var nog en lätt panikartad blick jag gav barnmorskan när hon förklarade att jag måste sticka mig själv i magen och skyfflade snabbt över det ansvaret på min man istället.

Men för att nämna en av de mer oväntade sköna händelserna måste jag ge en eloge till stunden då jag rullades från operationssalen till uppvaket som låg någon våning ner. Här kan det ju dock definitivt vara all bedövning som talade (heh..), men det var helt otroligt skönt att bli rullad omkring i korridorerna i en säng. Typ bättre än att åka karusell på marknaden ju! Och det sköna täcket som fylldes med varm luft på uppvaket gick verkligen inte heller av för hackor. Hade lätt velat ta med mig det hem.

Haha, här är man alltså rimlig som vanligt. Åker till sjukhuset för att föda barn och rakt in på topplistan åker en tur i en korridor med en sjukhussäng samt ett värmetäcke?! Ok.

Nåväl, tillbaka till huvudattraktionen för denna sjukhusvistelse. Tolv över tio föddes den här lilla typen, som gulligt nog vinkade på några av de första bilderna som är tagna på honom, som ni kan se.

Sedan följde ett drygt dygn av rejäl återhämtning innan vi lät någon komma och hälsa på oss. Efter ett kejsarsnitt känner man sig verkligen itusågad och ihoplappad igen (vilket kanske inte är allt för långt ifrån sanningen?) och att bara ta sig upp från sängen för att besöka toaletten var ett stort projekt.

Ett planerat kejsarsnitt var ganska långt från vad jag hade visionerat och förväntat mig vad gällde förlossningen, men är i efterhand ändå glad att det beslutet togs åt oss. Huvudsaken var ju att den metod som var säkrast för oss båda användes och vården på sjukhuset var väldigt bra. Lyfter verkligen på min bildliga hatt för de som valt barnmorskeyrket, är väldigt imponerad av deras arbetsinsats!

En rejäl kalufs hade han när han föddes, men det är ju inte att undra på. Både jag och K är ju försedda med rejäla hårmanar så allt annat hade ju nästan varit lite märkligt.

En sista bild på bb, innan vi åkte hem. På den tredje dagen konstaterade jag nämligen att jag inte längre står ut att hänga kvar om jag enbart får havregrynsgröt utan tillbehör och purésoppa till både lunch och middag. Så efter att ha konstaterat att lördagslunchen bestod av samma soppa som de tidigare dagarna bestämde vi oss (med lov av läkare, förstås) att åka hem. Borta bra men hemma fest, som ni vet.

Och att det var ”fest” där hemma, det rådde det ingen tvivel om. Om jag hade varit aningen besviken på sjukhusmaten, vände det totalt när vi kom hem. Väl hemma möttes vi nämligen av denna syn, som mamma hade ställt i ordning strax innan vi kom hem. Vi möttes alltså av eld i köksspisen, en uppdukad varm middag samt en ugnsform med mat att ställa i kylen för de kommande dagarna. Vilken dröm. Om ni undrar vilken mamma-standard jag går efter i livet är det typ denna, så man har ju en del att leva upp till om vi säger som så.

En otroligt vacker blombukett och mitt favoritgodis fanns också uppdukat.

Sedan följde en rad mysiga, omvälvande och också självklara dagar med vår nya familjemedlem.

Tack lilla yrväder, att just du kom till oss. Idag skall vi fira din första födelsedag med att gå på höstmarknad, då vi av väldigt viktiga anledningar missade den ifjol.

hösttankar om jobb och familjeliv

Början av hösten, kanske bästa tiden på året? Vet att jag säger det om fler tidpunkter – men nog är det alltid något speciellt vid skiftningen av årstiden sommar till höst. Luften blir sval och krispig, naturen färggrann och tempot saktar ner en aning. Eller gör det ens det eller är det bara inbillning?

En annan känsla som definitivt smyger sig på är känslan att jag börjar se mig själv ”klar” med denna föräldraledighet – visst har det sin charm att få vara hemma och väldigt mysigt att hänga med V, men nu börjar jag sakta sukta efter lite mer stimuli. Vill liksom gärna vara kreativ på andra vis än enbart hur jag lyckas lirka i barnet morgongröten smidigt, hur jag skall hinna hiva i mig kaffet innan det svalnat samt välja vilken klädsel som skall på för dagen.

Klart hade det ultimata varit att kunna fortsätta att kombinera kreativa uppdrag med hemmalifvet, men så länge ingen mecenat ger sig till känna som kan ösa in en riklig mängd dollars på kontot varje månad, är det bara snällt att pallra sig iväg på jobb. Ser fram emot att hänga med mina kollegor igen, få jobba ostört i ett arbetsrum samt ha tillgång till serverad frukost, lunch och eftermiddagskaffe varje arbetsdag. Herre du milde, sån ofattbar lyx!

En del olika foto- och designuppdrag har redan smugit sig på den senaste månaden som vårdledig, vilket har varit kul. Skönt med en mjukstart där inte jobben öser över en likt en svallvåg. Ser också fram emot att snart få ta itu med muralmålningen på tågstationen! Känns fint att få lämna ett litet spår i staden som förhoppningsvis lever kvar i många år framöver.

Men ännu är det i huvudsak hemmaliv med barnet som gäller. Just nu lär han sig så himla mycket, och det är spännande att följa med utvecklingen. Sakta börjar V behärska det här med att gå utan stöd och den kanske allra charmigaste talang har lärt sig på senaste tid är att glatt vinka till allt och alla då man säger ”hej, hej”, ”tack och hej” eller ”hejdå” till honom. Gulligt så man smäller av.

Gulligheten till trots, ser jag väldigt mycket fram emot att få åka bort i helgen – med noll procent familj involverad. Att nattningarna har varit lite extra motiga denna vecka gör denna lilla ”paus” inte mindre välkommen direkt. Skall iväg på vandring till Helvetinjärvis nationalpark tillsammans med ledarteamet i min scoutkår, och det skall bli väldigt roligt. Var lite tveksam till det faktum att jag fick ansvarsuppgiften att planera våra rutter vi skall gå (denna ”pappersscout” har tro det eller ej inte varit på en riktig vandring sen hösten 2007 när vi var i Lappland), men hoppas att jag fått till en vettig plan. Får väl bokstavligen talat återkomma till hur det gick sen när vi är tillbaka igen.

tre år som gifta

Hurra, idag firar vi att de är tre år sedan vi ställde till brakfest, dvs bröllop. Så dagen till ära får en lång bildkavalkad pryda denna blogg. Kan så här i efterhand komma på både en och annan grej som kunde ha gjorts annorlunda – men tycker det mest är charmigt att det fick vara lite eget och inte helt finslipat i alla kanter. Och trots att det var en suveränt bra dag, så kommer det ju förhoppningsvis ändå fler kul dagar och tillfällen att fira här i livet – tycker man inte skall hänga upp sig allt för mycket på en bröllopsdag, fastän det hoppeligen är första och enda gången man gifter sig. Men, mot bilderna →

Vigseln ägde rum i Sankta Maria Kyrka i Pojo. Vi har egentligen ingen speciell relation till denna kyrka och det var andra gången jag var inne i den då vi gifte oss, men eftersom den låg endast ett stenkast från vår festplats kändes det som det smidigaste alternativet.

Ett stort plus får kyrkan i Pojo helt klart för att man kunde gå ut genom sidodörren till en gång där det passade fint för gästerna att rada upp sig längs kanterna. Så blev det inte helt trångt framför kyrktrappan som det annars kan vara när man går ut efter en vigsel. Notera gärna min mamma i bakgrunden som typ jagar oss med sin frökorg.

Här kan vi ju konstatera svart på vitt att alla snygg-gener gick till min bror och vi andra fick klara oss på bottenskrapet.

Ett fint litet knippe kompisar. Bra att ha helt enkelt!

Här tillsammans med Kisses bestman och mina brudfrämmor. Orkade inte kräva att de skulle ha en viss typ av klädsel eller färgkod – huvudsaken att de själva kände sig fina och bekväma och vet ni, det gick hur bra som helst! Man måste i färgmatcha allt för att överleva ett bröllop.

Sara fyllde år och det skulle såklart också firas!

Efter ett rejält glitterregn förkunnande vi dansgolvet öppnat.

Johanna gjorde vad hon gör bäst, och fångade självklart buketten.

Vid midnatt kom det plötsligt en buss, vi öste in våra vänner och sedan fortsatte festen på vår ladugårdsvind.

Känner att jag och Freja beskriver essensen av bröllopet i denna bild.

Bra fest och bra man att ta och gifta sig med hörni!

De två första bilderna i inlägget är tagna av Fia Doepel,
de flesta övriga festbilderna är tagna av Amanda Grönroos.

tillbaka till förra sommaren

För ungefär exakt ett år sedan hade vi besök av fantastiska Julia, som vi hade bokat en fotograferingssession med för att få några fina minnen från tiden då vi ännu väntade på Vidars ankomst till världen. Fast jag själv är fotograf var det väldigt trevligt att inte klura med bilderna själv utan ha en tredje person med sig bakom kameran. Är ju inte precis smidigt att själv svettig (och höggravid) springa av och an mellan kameran för att ställa fokus och timer och sedan hoppas på att bilden knäpps i rätt ögonblick. För att inte tala om stämningen – gissar att någon av oss hade tappat tålamodet inom tjugo minuter om vi försökt fått till denna session själva, men nu blev det istället en väldigt mysig augustikväll av det hela.

Och tänk, nu har det nästan gått ett år sedan Vidar kom och satte sprätt på vardagen. Här hade vi ju ännu ingen aning om vilket rolig, envis och fartfylld liten person vi snart skulle få lära känna.