För inte allt för många dagar sedan blev vår yngsta familjemedlem 1,5 år gammal. Hurra! Är knappast den första med barn som konstaterat följande – men tycker det bara blir roligare och roligare att hänga med denna person för varje dag som går. Det är liksom konstant något nytt ord, melodi eller annan färdighet han börjar behärska och det är så kul att få följa med.
Har inte riktigt vågat medge det innan, men har insett att jag nog inte är en ”bebisperson”. Såklart har jag med glädje (för det mesta..) tagit hand om mitt eget barn, men det är aldrig som att livmodern exploderat då jag stött på andras små nyfödingar (även om de såklart tenderar vara väldigt söta). Är mer den som gillar att leka, busa, hitta på äventyr samt få tydlig respons i det jag gör framom att till 110% ansvara för upprätthållandet av en annan persons liv, som den första tiden med barn i huvudsak går ut på. Men nu så! Jag blir ”bara bättre med tiden”, som min man så fint uttryckte det.
Till vår dagliga agenda just nu hör bland annat att öva på diverse djurläten (han kan bl.a. imitera varg och elefant med extremt god inlevelse), peka ut kroppsdelar och sjunga sånger tillsammans. Oemotståndligt då han själv drar igång med ”Lilla snigel akta dig” eller motsvarande topplåt. På nästan prick samma klockslag dagligen traskar han till tamburen, klär på sig stövlarna själv och konstaterar att nu skall vi ut på momangen. Inget utrymme till förhandling där.
Annat som är kul är givetvis att sätta av ner längs med vägen för att besöka mormor och morfar (helt omöjligt att passera deras hus och gå vidare), att kramas med katterna samt vända upp och ner på varenda leksakslåda och köksskåp.
Videungen har visat sig vara en riktigt rolig liten filur som tycks ha ett brilliant sinne för humor och är väldigt pratsam (trots att det mesta han säger än så länge är lite obegripligt). Mycket kramgo, extremt envis och har för det mesta full fart framåt – förutom när han parkerar sig med någon favoritbok som han gärna brukar bläddra i. En artig typ som tackar för allt och ingenting (farlig egenskap i denna ålder, då det känns svårt att neka någon som klämmer fram världens gulligaste ”tack, tack” när han pekar på kexlådan strax innan middag). Kunde säkert fortsätta rada upp Fantastiska Egenskaper™ mitt barn besitter (hello, Leo-mama här) i all evighet, så tror vi sätter punkt här så får tiden visa vilka personlighetsdrag som dyker upp längs med åren.
Dagen till är tänkte jag att det var på plats för en liten videouppdatering – det var ju inte igår kan man väl lugnt säga (snarare 1 år, ganska exakt).
Så här kan en marsdag se ut hemma hos oss medan vi jobbar på distans och utövar social distansering. Inget nytt under solen här på landet med andra ord. Men skönt att våren verkar vara här på riktigt nu… eventuellt. Skulle inte vara överraskad om den gör en helomvändning och bjuder oss på snöstorm lagom till valborg.
Så var den här, den första officiella dagen av social distansering. Mitt jobb fyller ju på inga vis ”samhällets kritiska funktioner” så blev naturligtvis ombedd att fortsätta mitt jobb hemifrån de kommande veckorna och i och med att jag är hemma är naturligtvis mitt barn också det. Har verkligen inget emot det konceptet om man bortser från den aningen kluriga ekvationen i att skrapa ihop 6,5 h jobb per dag i sällskap av en livlig 1,5 åring. De som vet, vet.
Men, det gäller ju såklart bara att vara kreativ och flexa med vilka tider på dygnet jag sätter mig ner framför datorskärmen. Ser faktiskt väldigt mycket fram emot att kunna vara ute mer under dygnets ljusa timmar och inte sitta bänkad i ett mörkt arbetsrum. Var väldigt effektiv för några veckor sedan när de flesta andra på min arbetsplats var på sportlov så tänker mig att jag nu med fyra gånger mer tid kommer kunna skapa vilka stordåd som helst, hehe. Nåväl, nu ska jag inte överdriva – men kommer definitivt bli trevligt att kunna pynja med allt det som inte är prio ett då man har en massa arbetskamrater, studeranden och kursdeltagare kring en som man också skall förhålla sig till.
Det här med att distansera sig socialt känns inte som en så stor grej för mig just nu. Som jag tidigare nämnde var det ju i stora drag vad stora delar av min mammaledighet gick ut på i och med att vi bara har en bil och vi bor ute på landsbygden utan tillgång till någon som helst form av kollektivtrafik. Så tror vi kommer klara detta galant (fast fritt fram att fråga mig igen om 3 veckor…).
Något jag oroar mig mer för är hur allt detta kommer påverka samhället – för att inte tala om alla små företag. Hoppas innerligt att de som har ekonomisk möjlighet drar sitt strå till stacken genom att köpa deras tjänster även om ett fysiskt besök på plats och ställe inte är att föredra just nu. Tänkte skriva lite mer om det senare i veckan.
Tills det, ta hand om er. Ring dina mor- och farföräldrar, hör av dig till en kompis. Passa på att njuta av det märkliga lugnet som plötsligt uppstått i denna ”parallella” verklighet.
Så här hade man ju gärna blickat tillbaka på första halvan av januari, eller hur? Sanningen ligger… en bit därifrån om vi säger som så. Denna bild är väl tagen på den enda soliga, frostiga dagen hittills?
Annars då? Känner att året startat väldigt oeffektivt för min del. Skolade in Vidar på sin dagvårdsplats förra veckan i tre dagar, vi firade veckoslut och vips landade vi i vabbträsket, där vi också stannat hela denna vecka. Var ju medveten om att det första vabbet skulle lura kring hörnet, men hade kanske hoppats på några fler friska dagar så vi hade hunnit komma in i den nya vardagsrutinen lite bättre. Nåväl. Får skuffa undan tankarna på allt ogjort jobb och istället ta tillvara denna stund då barnet sover och jag får dricka eftermiddagskaffe i sällskap av en kramsjuk katt.
Något som värmde mitt lilla mammahjärta var att pedagogen snappade upp att V:s favoritmjukisdjur är en panda och såg senare att han fått en pandaklisterbild vid sin namnskylt i hallen. De är de små sakerna som ger livet guldkant hörni!
För att pigga upp detta inlägg tänker jag att vi så här mitt i inlägget kan pynta med lite trevliga bilder som togs när vädret var fint och ingen var sjuk:
Så här vill man ju att januari skall se ut! Men med lite mera snö.
Till januarivardagen hör även att scoutterminen har börjat igen. Drar ju möten för en grupp 12-13 åriga flickor och på vårt första möte passade vi på att göra vision boards inför det nya året. Blev ganska nöjd med min egen faktiskt, och hoppas att den ens en aning kommer stämma överens med 2020.
Har även fått hjälp med pusslandet av katterna. De ser till att det inte blir klart för fort genom att sprida ut alla bitarna kring bord och golv. Tacksamt.
Läste härom dagen ut Ellen Strömbergs senaste bok. Blev sugen på tigerkaka. Boken var bra och kakan blev mycket god. Intalar mig själv att det hemliga tricket var att ersätta vaniljsockret med riktigt vaniljpulver istället.
Nej hörni, nu fortsätter sjukstugan i detta hushåll. Håller tummarna att nästa vecka fortlöper i smidigare och friskare spår. På återseende!
Dags att återvända till 10-talets allra sista dag – nyårsafton. Vi hade ju som bekant ställt till med en liten fest och temat var nittiotal/lågstadiedisco (ballongerna till trots).
Jag hade kommit över en hel hög Suosikki-tidningar från 1998 på loppis, så steg ett i festpyntningen var att riva ut varje affisch och helsidesbild jag kunde hitta och hängde sedermera upp dem över alla våra tavlor på väggarna.
Också tavlan från 1700-talet fick offra sig. Vår snacksbuffé bestod bland annat av av ostbågar, chips, popcorn och alla nittiotaliga godissorter jag kunde hitta i affären. Trivia: en smak jag förknippar enormt mycket med lågstadiekalas är smaken av då man äter popcorn och chips på samma gång (helst så man bygger en liten ”hamburgare” av det hela med popcornen mellan chipsflarnen).
Färgad ljusslinga alá jultidningarna måste ju också vara med.
Servetter i glas känns väl ändå lite nittiotal eller misstar jag mig?
Och så en meny på det! Självklart gjord med hjälp av Wordart och Comic Sans som typsnitt, vad annat liksom?
Några av våra taklampor fick glödlampor med discoljusfunktion och sedan började vi vara redo för fest!
Min lågstadiedisco-look bestod av håret till hälften uppsatt i två toffsar, mycket glitter på kinderna, godishalsband, topp med smala axelband ovanpå t-shirt, utsvängda byxor och så en rutig skjorta knuten över höfterna. Hade egentligen velat ha små, kantiga glasögon med färgat glas till, men det hittade jag inte så dessa runda fick lov att duga. Ändå inte så långt ifrån modet just nu kan man ju tycka. Det trodde man ju aldrig, att nittiotalet skulle komma tillbaka liksom.
Festen började med välkomstdrink gjord på mumindricka till alla gästerna. Viktigt med färgglada sugrör i roliga former och hemgjorda drinkpinnar med nittiotalskändisar.
Marie snodde utan tvekan titeln som bäst klädd under kvällen. Hon tickade ju typ ALLA tänkbara boxar. Våga säga nej-skjorta, jeansrock, magvägska, fungerande kassettspelare (!), rutig skjorta, choker-halsband, klumpiga skor, toffsar + slingor, skor med klumpig klack. GENIALT. Älskar, älskar, älskar när folk går all in på mina temafester. :–)
Kvällen fortsatte och jag hade förberett en frågesport om nittiotalet på Kahoot. Om du vill utmana någon på en match hittar den genom att söka på ”Absolute 90’s – frågesport”.
Efter att ha inmundigat mat, som förblev odokumenterad, intog quizmastern (dvs. jag) en bekväm position i sängen för att dra igång nästa program – en till quiz på anspråkslösa 40 frågor, hehe.
Denna gång var temat musik och jag hade delat upp quizet i fyra delar, men 10 låtar per del. I den första delen spelade jag upp introt av låtarna de skulle klura ut och i del två var det bakvänd intro som gällde. Då började jag alltså spela låtarna mitt i och lagen skulle börja sjunga hur låten börjar i stället. Sjukt svårt, men lite utmaning måste de ju få!
Halvvägs igenom tog vi kaffepaus. Det mest lågstadie-aktiga jag kunde komma på som efterrätt (som dessutom var enkelt att förbereda) var mockarutor och glassbomb, så det fick det bli.
Sedan fortsatte tävlingen! Del tre bestod av ”norsk karaoke”, vilket gick ut på att alla i tur och ordning fick ta på sig ett par hörlurar, skulle nynna/sjunga på låten de hörde och de övriga skulle gissa vilken låten var. I den sista delen spelade jag upp introlåtar på olika tv-serier från nittiotalet och lagen skulle bland annat känna igen låtar från Power Rangers, Melrose Place, Rugrats och MacGyver. Gott och blandat med andra ord.
Sedan var det dags att gå ut och räkna ner till det nya året och fira in det med sprattelstickor.
Någon vill skriva ”20” med dem och ”någon” undrade åt vilket håll hen skulle skriva nollan då tvåan skulle göras bakvänt. Gulle. 😍
Så slog klockan midnatt och fyrverkerierna började skymta på andra sidan träsket. Har inte varit så här klart väder på många år, utsikten var verkligen utmärkt.
Men vem behöver egentligen fyrverkeri när man har detta att titta på?
När vi kom in igen var det dags för ett viktigt inslag på varje lågstadiefest, nämligen mete! Hade förberett små påsar med limbilder på hundar och katter samt olika godisar som t.ex. hamburgare, godishalsband och slickepinnar man kan vissla med.
Innan festen så småningom tog slut passade vi på att göra ”ödesuret”. Detta år fick jag ringen (förlovning eller bröllop), pengar och stegen (felslagna förhoppningar). Det det sistnämnda får vi hoppas gäller något trivialt, resten kan jag nog leva med 2020.
Det nya året startade följande dag med att jag smög upp före de (flesta) andra, städande undan den sista disken och dukade fint för nyårsfrukost. Är inte en morgonmänniska i vanliga fall, men då det finns nattgäster i huset älskar jag att smita upp innan alla andra och plocka fram finfrukost. En liten, liten kärleksförklaring till mina vänner helt enkelt.
Gott och blandat på serveringsbordet med bröd, ost, äggröra, grönsaker och cocktailspett från kvällen innan bland annat.
Tur för oss hade det även blivit mockarutor kvar.
Frukosten och nyårsfirandet avslutades med att vi lade tarotkort över hur det nya året skulle bli.
Tack till alla kompisar som var med, det var en rolig start på det nya decenniet!
Gott nytt år! Vi firade in det nya decenniet med ett knippe kompisar som kom för att festa till det med oss i riktig 90-tals anda. Hade kommit över en hög gamla Suosikki-tidningar från ’98 och rev ut prick alla posters som fanns kvar för att pynta våra väggar och tavlor med. Ett starkt ledord för kvällen var definitivt lågstadiedisco. Bjöd på muumilimsa-drinkar och nittiotalsmat och hade naturligtvis förberett ett par rafflande quiz. Skall berätta mer i ett senare skede, men här följer en rejäl bildbomb från vår nyårskväll:
miilo 