ett och ett halvt

För inte allt för många dagar sedan blev vår yngsta familjemedlem 1,5 år gammal. Hurra! Är knappast den första med barn som konstaterat följande – men tycker det bara blir roligare och roligare att hänga med denna person för varje dag som går. Det är liksom konstant något nytt ord, melodi eller annan färdighet han börjar behärska och det är så kul att få följa med.

Har inte riktigt vågat medge det innan, men har insett att jag nog inte är en ”bebisperson”. Såklart har jag med glädje (för det mesta..) tagit hand om mitt eget barn, men det är aldrig som att livmodern exploderat då jag stött på andras små nyfödingar (även om de såklart tenderar vara väldigt söta). Är mer den som gillar att leka, busa, hitta på äventyr samt få tydlig respons i det jag gör framom att till 110% ansvara för upprätthållandet av en annan persons liv, som den första tiden med barn i huvudsak går ut på. Men nu så! Jag blir ”bara bättre med tiden”, som min man så fint uttryckte det.

Till vår dagliga agenda just nu hör bland annat att öva på diverse djurläten (han kan bl.a. imitera varg och elefant med extremt god inlevelse), peka ut kroppsdelar och sjunga sånger tillsammans. Oemotståndligt då han själv drar igång med ”Lilla snigel akta dig” eller motsvarande topplåt. På nästan prick samma klockslag dagligen traskar han till tamburen, klär på sig stövlarna själv och konstaterar att nu skall vi ut på momangen. Inget utrymme till förhandling där.

Annat som är kul är givetvis att sätta av ner längs med vägen för att besöka mormor och morfar (helt omöjligt att passera deras hus och gå vidare), att kramas med katterna samt vända upp och ner på varenda leksakslåda och köksskåp.

Videungen har visat sig vara en riktigt rolig liten filur som tycks ha ett brilliant sinne för humor och är väldigt pratsam (trots att det mesta han säger än så länge är lite obegripligt). Mycket kramgo, extremt envis och har för det mesta full fart framåt – förutom när han parkerar sig med någon favoritbok som han gärna brukar bläddra i. En artig typ som tackar för allt och ingenting (farlig egenskap i denna ålder, då det känns svårt att neka någon som klämmer fram världens gulligaste ”tack, tack” när han pekar på kexlådan strax innan middag). Kunde säkert fortsätta rada upp Fantastiska Egenskaper™ mitt barn besitter (hello, Leo-mama här) i all evighet, så tror vi sätter punkt här så får tiden visa vilka personlighetsdrag som dyker upp längs med åren.