Det känns som att vi stannat upp i något slags virusvakuum och det är omöjligt att inte snubbla över virusnyheter som uppdateras konstant. Följer bland annat med hur olika föreställningar och liknande skjuts upp eller inhiberas inom kulturbranschen och kan inte låta bli att känna med mina fellow producenter. Denna period kommer antagligen bli arbetsmässigt tufft för många, hoppas innerligt att alla småföretag som säkert tar den största smällen repar sig och inte blir tvungna att lägga lapp på luckan.
Scoutverksamheten (där jag är kårchef) har fått läggas på is en månad framöver och resten av vårens yogapass är inhiberade, men i övrigt har den egna vardagen inte påverkats allt för mycket, men undrar ändå – vad händer härnäst? Följer vi månne Danmarks och Norges fotspår och stänger ner skolor och dagis under nästa vecka? Landar vi i hemmakarantän? Men det återstår att se, så vi får snällt ta dagen som den kommer.
Om man bortser från strulet som en eventuell karantän kunde ställa till med arbets- och lönemässigt, kan en liten del av mig inte låta bli att tycka att det skulle vara lite skönt att sitta isolerad hemma en vecka. Vi har ju ett stort hus och en stor gård, så tror faktiskt inte det skulle gå så stor nöd på oss. Och helt ovan med ”karantänliv” är man ju inte då man har mammaledigheten i relativt färskt minne. Men, vi får se vart det barkar helt enkelt.
Här har vi dock en nöjd kille, vare sig i karantän eller ej. Ytterst gullig stund igår vid eftermiddagskaffet då han gav varannan slurk saft till sin kanin innan han själv tog för sig. ”Prateriet” har verkligen börjat lossna för honom och det känns som att han lär sig nya ord varje dag. Artig är han också – och kontrade nöjt med ”tack, tack” efter att jag sagt ”älskar dig” till honom. Ser fram emot dagen det ramlar ut hela meningar ur denna redan väldigt babbliga person som gärna går omkring och sjunger för sig själv.
Eftersom läget ser ut som det gör blev helgens planer avbokade och kalender plötsligt tom och vi passade på att åka till gravgården för att tända ljus på min morfars grav, då vi ändå var i knutarna. Han skulle ha firat nittiofemte födelsedag den kommande veckan.
I övrigt har det varit en lugn helg och vi tar dagen som den kommer. Har ju inte direkt några storartade planer inbokat i mitt liv framöver, så känns som att det är den enda vettiga inställningen. Vi får se hur det går helt enkelt, och tills dess tar vi det piano som Lana här ovan.
miilo 