I fredags, för en dryg vecka sedan (jepp, nuförtiden tycks alla mina inlägg få ligga och gro en rejäl stund innan de växer fram här på bloggen), vaknade vi till en fin morgon med dimma över träsket. Och det var ju inte vilken morgon som helst, utan Videungens födelsedag.
Alla i familjen var hemma, vilket självklart förgyllde dagen extra (kanske något vi måste införa – att alltid ha ledigt eller åtminstone börja jobba lite senare de dagar någon i familjen fyller år?) och dagsprogrammet inleddes naturligtvis med paketöppning.
Jag hade hittat ett gammalt exemplar av Putte i Blåbärsskogen av Elsa Beskow på loppis och tyckte det utgjorde en ypperligt present, då födelsedagsbarnet är förtjust i böcker. Eventuellt skall han få en gungställning i ett senare skede (eftersom släpvagnen just nu är full med renoveringsmaterial), men vi får se. Kan bra hända att det blir något annat än en födelsedagspresent av den, är ju inte så noga då mottagaren i nuläget ändå mest var intresserad av kortet på paketet.
Sedan blev det pannkaksfrukost! Återigen var födelsedagsbarnet inte så hemskt brydd i det hela, men jag tackade och tog emot. En klagar ju inte när det serveras pannkakor precis.
Efter frukost, förmiddagslur och lite annat pynjas på hemmaplan bar det av till Salladscafé Papaya för brunch.
Vids gillade främst att så i skyltfönstret och banka i glaset och betrakta människorna som gick förbi. Spännande med liv och rörelse, här hemma är det ju inte så mycket av den varan på daglig basis.
När magarna var mätta och belåtna tog vi oss vidare till dagens höjdpunkt på schemat, nämligen den årliga höstmarknaden.
När Vidar blir lite äldre skall han nog få fira sina födelsedagar med att åka karusell, men nu nöjde vi oss med att sicksacka mellan marknadsstånden, hälsa på bekanta samt äta våfflor.
Väl hemma igen var det dags för den sista månadsbilden i projektet #vidarsvärld (alla bilder finns samlade på min instagram), där jag tagit en bild med olika teman för varje månad. Är glad att jag orkade genomföra detta, då det är kul att se på bilderna och se hur han växt månad för månad, men från och med nu blir det nog liknande bilder tagna endast sporadiskt och när andan faller på skulle jag våga påstå.
Just nu får man vara 100% på sin vakt då det är en ettåring med mycket myror i byxorna vi har i huset. Vänder man bort blicken ens ett par sekunder har han snabbt klättrat upp i en fåtölj eller krupit ett traskat iväg till något annat rum. Från att bara ha tagit några staplande steg under sommaren har det verkligen ”lossnat” nu kring födelsedagen och han går glatt flera meter innan han behöver pausa. Att använda den egna kroppen och klättra och röra på sig är definitivt den roligaste aktiviteten just nu, men han drar sig inte heller för att dra i alla skåp och lådor som han kommer åt (för att inte tala om sotluckor i spisen…) och undersöker gärna dess innehåll.
Det är roligt att han allt tydligare kan visa vad han vill, bland annat pekar han gärna ut sin favoritbok (Hur gick det sen?) i bokhyllan och tjattrar på tills vi förstår att plocka ner den till honom. Något helt ohemult gulligt är ju också då han själv går och hämtar sina pekböcker (som finns på en lite mer lättillgänglig nivå för honom) och sätter sig för att på egen hand bläddra i dem. Att kunna peka ut klockan och lampan när man ber honom samt göra high five är andra färdigheter två förstagångsföräldrar blir orimligt imponerade av kan jag meddela.
Purémat föll honom aldrig riktigt i smaken – varken den jag gjorde eller som var köpt (förutom en specifik smak från ett specifikt märke), men nu då han börjat äta det mesta som också övriga familjen äter har matintresset ökat rejält från hans sida.
Sömnmässigt varierar nätterna fortfarande, ibland bjuds vi hela nätter som samtliga familjemedlemmar sover rakt igenom – men rätt ofta får vi fortfarande finna oss i att stiga upp och leta efter försvunna nappar. Då dagssömnen varierat hemskt mycket provar vi även just nu på att plocka bort den ena tuppluren och övergå till enbart en lång tupplur på eftermiddagen. Får se hur det går, då en tupplur känns för lite men två lätt vill bli lite för mycket och i sin tur rubba nattningen.
Gullig trio since 2018.
Dagen därpå var det dags för kalas och jag hade gjort en rävtårta, festligheterna till ära.
Som de väldigt förnuftiga personer vi är, ställde vi till med kalaset ute på ladugårdsvinden. Varken faktumet att det regnade eller att det var slutet av september kunde stoppa oss.
Eftersom jag hade en hel del sockermassa över från räven på ”min” tårta, gjorde jag också en panda (eftersom Vidars favorit-mjukisdjur är en panda) som mamma fick i uppdrag att göra en tårta med. Så
Tack till alla som var med och firade vår lilla Videung. Nästa år firar vi kanske (förhoppningsvis?) inomhus, bara vi inte dragit igång med något nytt omfattande renoveringsprojekt. Vem vet?
miilo 