Idag har det gått prick ett år sedan vår Vidar kom till världen. Vi startade i gryningen och vill minnas att det var en extra vacker soluppgång denna morgon. Innan vi körde vidare mot Lojo stannade vi vid abc för att köpa kaffe, eftersom det hade varit slut hemma, och jag skojade om att jag borde följa med in och se lite lätt plågad ut så folk skulle tro att vi var helt knäppa som prioriterade morgonkaffe före barnafödande.
Men innan det tog jag naturligtvis en snabb, sista bild på mig, magen och det tjusiga stödstrumporna jag fått order om att klä på mig.
En lagom nervös hissbild hann vi också med innan vi plingade på hos förlossningsavdelningen. Det kändes så himla märkligt att komma stövlande med all packning och lite borttappat fråga ”ja, vi skulle då ha barn idag, vart skall vi gå?” – då jag verkligen hade noll känningar i kroppen och mådde hur bra som helst.
Anledningen till morgonbesöket på bb berodde på att jag några dagar tidigare hade fått konstaterat av en läkare att det skulle bli planerat kejsarsnitt. Detta eftersom Vidar nöjt hade placerat sig i sätesläge med noll planer på att ändra position och att jag de sista veckorna hade fått väldigt höga levervärden, vilket kunde göra att förlossningen startade av sig själv tidigare än planerat.
En sista bild med bebén på insidan innan operationen drog igång! Innan det var dags fick vi vänta en god stund då bland annat blodprov och hjärtljud skulle tas. Trots att det kändes som att läkaren typ möblerade om mina inälvor vid själva ingreppet tyckte jag idet inte var så farligt, utan det obehagligaste momentet var nog när nålen för bedövningen i ryggen skulle läggas på plats. Kändes som en liten evighet innan det var klart.
Förutom att läkaren som plockade ut Vidde Vids frustade lite lätt oroväckande i något skede upplever jag att hela ingreppet gick väldigt smidigt. Kan ju förstås vara att min hjärna förskönar situationen så här i efterhand men tycker nästan att utöver den tidigare nämnda ryggbedövningar så var stunden på uppvaket då sköterskan kom för att pressa en hårt på magen så att livmodern skulle dra ihop sig igen bland de obehagligare momenten. För att inte tala om sprutan mot blodpropp jag var tvungen att ta i tio dagar efter snittet. Var nog en lätt panikartad blick jag gav barnmorskan när hon förklarade att jag måste sticka mig själv i magen och skyfflade snabbt över det ansvaret på min man istället.
Men för att nämna en av de mer oväntade sköna händelserna måste jag ge en eloge till stunden då jag rullades från operationssalen till uppvaket som låg någon våning ner. Här kan det ju dock definitivt vara all bedövning som talade (heh..), men det var helt otroligt skönt att bli rullad omkring i korridorerna i en säng. Typ bättre än att åka karusell på marknaden ju! Och det sköna täcket som fylldes med varm luft på uppvaket gick verkligen inte heller av för hackor. Hade lätt velat ta med mig det hem.
Haha, här är man alltså rimlig som vanligt. Åker till sjukhuset för att föda barn och rakt in på topplistan åker en tur i en korridor med en sjukhussäng samt ett värmetäcke?! Ok.
Nåväl, tillbaka till huvudattraktionen för denna sjukhusvistelse. Tolv över tio föddes den här lilla typen, som gulligt nog vinkade på några av de första bilderna som är tagna på honom, som ni kan se.
Sedan följde ett drygt dygn av rejäl återhämtning innan vi lät någon komma och hälsa på oss. Efter ett kejsarsnitt känner man sig verkligen itusågad och ihoplappad igen (vilket kanske inte är allt för långt ifrån sanningen?) och att bara ta sig upp från sängen för att besöka toaletten var ett stort projekt.
Ett planerat kejsarsnitt var ganska långt från vad jag hade visionerat och förväntat mig vad gällde förlossningen, men är i efterhand ändå glad att det beslutet togs åt oss. Huvudsaken var ju att den metod som var säkrast för oss båda användes och vården på sjukhuset var väldigt bra. Lyfter verkligen på min bildliga hatt för de som valt barnmorskeyrket, är väldigt imponerad av deras arbetsinsats!
En rejäl kalufs hade han när han föddes, men det är ju inte att undra på. Både jag och K är ju försedda med rejäla hårmanar så allt annat hade ju nästan varit lite märkligt.
En sista bild på bb, innan vi åkte hem. På den tredje dagen konstaterade jag nämligen att jag inte längre står ut att hänga kvar om jag enbart får havregrynsgröt utan tillbehör och purésoppa till både lunch och middag. Så efter att ha konstaterat att lördagslunchen bestod av samma soppa som de tidigare dagarna bestämde vi oss (med lov av läkare, förstås) att åka hem. Borta bra men hemma fest, som ni vet.
Och att det var ”fest” där hemma, det rådde det ingen tvivel om. Om jag hade varit aningen besviken på sjukhusmaten, vände det totalt när vi kom hem. Väl hemma möttes vi nämligen av denna syn, som mamma hade ställt i ordning strax innan vi kom hem. Vi möttes alltså av eld i köksspisen, en uppdukad varm middag samt en ugnsform med mat att ställa i kylen för de kommande dagarna. Vilken dröm. Om ni undrar vilken mamma-standard jag går efter i livet är det typ denna, så man har ju en del att leva upp till om vi säger som så.
En otroligt vacker blombukett och mitt favoritgodis fanns också uppdukat.
Sedan följde en rad mysiga, omvälvande och också självklara dagar med vår nya familjemedlem.
Tack lilla yrväder, att just du kom till oss. Idag skall vi fira din första födelsedag med att gå på höstmarknad, då vi av väldigt viktiga anledningar missade den ifjol.
miilo 
Vilket härligt inlägg!
GillaGilla