Tidigt, tidigt på lördag morgon trängde jag ihop mig med ett dussin mer eller mindre morgonpigga scoutvänner på en liten buss och vi gav oss av i gryningen. Det var dags för vår kårs nya tradition – nämligen ledarvandringen!
Ungefär fyra timmar senare var vi framme vid Helvetinjärvi nationalpark och vårt äventyr kunde börja. Den första etappen var avsiktligt planerad så den var lite kortare på endast några kilometer, så vägen med all packning inte skulle bli allt för lång.
Framme vid vårt övernattningsställe, Hiedan maja, passade vi på att ta lunch- och kaffepaus innan vi fortsatte vår färd. Smakar kaffe någonsin godare än utomhus på scoutevenemang? Tror inte det.
Efter lunchen fortsatte vi vandringen genom nationalparken, som var väldigt kuperad. Visst hade jag noterat höjdkurvorna på kartan då rutten planerades, men blev ändå lite förvånad då vi möttes av alla trappsteg som skulle bestigas innan vi var framme vid vårt mål. Kändes minst sagt i benen, men som tur hade man vacker natur och gott sällskap att njuta av på vägen.
Var eventuellt ett par gånger jag övervägde att bara lägga mig ner i mossan och vila en stund (utöver gången jag ofrivilligt snubblade omkull). Såg ju onekligen ganska inbjudande ut ändå.
Väldigt många trappsteg, stigar och spångar senare var vi framme vid ”Helvetinkolu” och kunde slå oss ner och njuta av utsikten.
Helvetinkolu är en passage på bara några meters bredd, som också är det främsta kännetecknet för denna nationalpark. Med en nästan 40 meters höjd var det minst sagt en imponerande syn.
Fattades bara ett gäng Borkarövare som skulle hoppa över passagen där uppe så hade en lätt trott att en hamnat rakt in i sagan om om Ronja Röverdotter och stod vid Helvetesgapet i Mattisborgen.
Efter att ha tagit en genväg som bokstavligen blev en senväg, då vi aldrig hittade stigen som var utmärkt på kartan – var vi någon timme senare tillbaka vid vårt övernattningsställe. Var nöjd över att vi tagit oss igenom vandringen utan större strapatser eller skavsår, speciellt vad gäller mig själv då jag både är långsam och ovan vad gäller längre skogsvandringar.
Dagen avslutades med en gemensam middag och bastubad. Passade även på att ta årets första (och förmodligen enda) dopp – bättre sent än aldrig! Därefter stupade de flesta i säng, trötta efter en lång dag.
Följande morgon vaknade vi upp till regn och som de vädertåliga scouter vi är, bestämde vi oss för att skippa vandringen och istället tog vi en långsam start på dagen då vi samlades för frukost kring långbordet i stugan.
Vi passade även på att spela Värvet – det sociala spelet, vilket var roligt då alla i sällskapet inte kände varandra sedan tidigare. Dessa egenskaper tilldelades mig.
När det endast var en dryg timme kvar tills vår buss skulle anlända till upplockningsplatsen, tog vi våra rinkkor på ryggen och vandrade iväg i regnet. Hade otroligt bra timing och kom fram precis när bussen vek in för att plocka upp oss.
Än en gång fick vi bevisat att i scoutsammanhang spelar ålder och erfarenhet ingen roll när man umgås och att man kan bli scout oavsett om man är sju, sjutton eller trettiosju. Hade väldigt roligt med hela gänget, och varken regn eller trötta fötter kunde rubba humöret. I vilken nationalpark borde vi vandra nästa år?
miilo 