Igår blev detta lilla energiknippe till barn elva månader gammalt. Det blev ju ingen uppdatering vid tio månader, men det känns som det hänt massor under sommaren. Han tar sig gladeligen runt till fots med hjälp av soff- och bordskanter, men favoriten är ändå att använda kökspallen som stöd och så travar han iväg längs med köksgolvet. Ungefär 1-2 skrangliga steg lyckas han också ta utan stöd innan han faller pladask på rumpan, att stå utan stöd går lite bättre – speciellt då han är koncentrerad på något annat och glömmer att han inte håller i sig i något. En annan ny färdighet han bemästrat är att vinka hejdå till gäster, men funkar sällan andra vägen då vi skall åka iväg från att ha besökt någon.
Till andra uppskattade nöjen hör att sitta under köksbordet och möblera om stolarna, att krypa upp på luckan till diskmaskinen och riva i korgarna, plocka på sina träklossar fram och tillbaka i en ask samt att krypa nära så katterna att han lyckas peta dem i pälsen. Är fascinerad över hur snäll speciellt Louie är som inte har fräst, morrat eller slagit Vidar med tassen en enda gång så här långt.
Det är roligt att se hur personligheten växer fram allt tydligare för varje dag som går. Magkänslan säger mig att vi har en kommande liten ”Emil i Lönneberga” som kommer hitta på alla möjliga små bus i vårt hus. Tjoar och tjmmar och gillar att babbla en massa obegripliga ramsor – men lagom till tiomånadersdagen började han också uttala ”mamma” riktigt tydligt. Klagar inte precis på valet av första ord han lärde sig om vi säger som så.
Glad och oblyg, men kan även bli galet arg då vi nekar honom att typ tugga på fjärrkontrollen eller riva omkull våra blomkrukor. Envisheten från både mor och far har han helt tydligt ärvt.
Hur mycket han har växt har jag ingen aning om, då vi inte besökt rådgivningen sen i våras, men börjar nog kännas att det är en liten klimp man kånkar omkring på. Tand nummer fem och sex är på kommande, vilket gör att han i matväg antagligen helst bara skulle gnaga på en bit rågbröd till alla måltider. I övrigt varierar intresset för födointag ganska mycket från dag till dag. Han har inte alls gillat då det funnits bitar i maten, men nu börjar även ”riktigt mat” sakta fungera, speciellt då han matas med gaffel från våra tallrikar. Men så länge någon måltid sjunker bra tar vi det ganska piano med maten, och han verkar inte direkt lida någon nöd.
Sömnmässigt vaknar han fortfarande under nätterna, men någon gång nu och då har bjussat på en hel natts sömn, vilket man såklart gjort en liten segerdans för följande morgon. Men det tar sig tänker jag!
Tänk lilla filur, snart har du funnits hos oss i ett helt år och förgyllt våra dagar (och försämrat vår nattsömn)!
miilo 