när man blir bjuden på spontan picnic

Igår smet killarna i familjen iväg för att jag skulle få ta det lugnt för mig själv en stund, dock dröjde det inte länge innan det plingade till i telefonen och Leonel och min mamma undrade om jag var hemma och ville följa med på picnic. Och när ens favoritfyraåring hör av sig och bjuder en på picnic tackar man helt enkelt inte nej. Eftersom vi bor som vi gör, nöjde vi oss att slå oss ner på vår bakgård som utgör en ypperlig plats för dylika ändamål.

Leonel hade varit noga med att fammo skulle matcha och också ha lippis på huvudet. Gulligt, gult litet gäng ändå.

De hade packat ner kex, äppel, gurka, iste, kaffe 0ch som pricken över i:et hemgjord körsbärssaft (känns som något muminmamman skulle kunna göra).

Här har vi en som njöt så det stod härliga till, då han fick två vuxnas fulla uppmärksamhet utan några andra små yrväder som behövdes hållas koll på.

Gullonge!
Här kan ni även passa på att beundra min otroligt vackra frisyr. Ser faktiskt fram emot att börja jobba senare i höst bara för att få en orsak att ens ibland klä mig i vettiga kläder och borsta håret åtminstone varannan dag.

”Man ser ändan till Sverige” konstaterade han och blickade ut över Läppträsket. Nå, nu skall vi inte haka upp oss på detaljer men kan hända att det var Karis han såg skymta vid horisonten. Småpotatis.

Ett mycket bra initiativ, tack för inbjudan! Eftermiddagskaffet borde helt klart lite oftare inmundigas genom picnicformat.