om en helg i åbo

När jag fyllde år i somras fick jag en ”Birthday vacation in Turku” (viktigt med engelsk titel för extravagans) av mina goda vänner Sandra och Jasper. Beskrivningen löd: ”lämpligt datum väljs av trött småbarnsmamma som behöver lite egentid och kompishäng. […] Inkvartering med havsutsikt och utbäddbar soffa med tillhörande hundhår som extra komfort.” Jo man tackar!! I lördags var det äntligen dags för denna magnifika minisemester i landets före detta huvudstad.

Så skönt att få tid att bara kravlöst strosa runt och lära känna de nya kvarteren de bor i, umgås, äta gott och spela spel utan någon (förutom eventuellt hunden) som pockar på ens uppmärksamhet och fokus.

Till kvällen hade Sandra bokat bord åt oss på Pincho Nation. Gillar ju ställen som går starkt in på olika teman och här var det cirkus som gällde för hela slanten. Vad som var speciellt med detta ställe var att man beställde all mat och dryck rakt via en applikation i telefonen och sedan var det bara att hämta det man beställt från bardisken när det var klart. Menyn bestod av en massa små tapasrätter som man kunde plocka ihop enligt smak och tycke och serverades på en lång planka. Uppskattade konceptet att kunna beställa in flera små rätter man gillar istället för att vara tvungen att bara välja ut en grej man skall äta.

Efterrätt kan man ju inte heller låta bli, så beställde in en historia med chokladmousse, passionssorbet och karamelliserade popcorn.

Efter maten tog vi en kort promenad längs ån, det måste man ju passa på att göra när man en gång är i Åbo.

Men sen skyndade vi oss hem för att ha spelkväll och hann plöja igenom hela tre spel innan vi ansåg att klockan var läggdags. Så sjukt bra att ha kompisar som älskar sällskapsspel nästan mer än man själv gör. Spelet på bild, Azul, var nytt för mig och gick ut på att man skulle samla poäng genom att ”kakla” sin platta med de små knapparna. Både estetiskt och kul! Sedan körde vi några andra strategispel också, det hör till man hänger med dessa två.

Följande morgon dukades denna maffiga brunch upp. De liksom slutade aldrig att fylla på med grejer som skulle ätas kändes det nästan som. Vänner med passion för sällskapsspel och brunch – det är livet det kan jag meddela! Tack för visiten, jag kommer gärna igen. ♥

om de nygamla dörrarna

Att man kan hitta ett och annat spännande på vår vind och i uthusen börjar vara sen gammalt och jag misstänker att farmor och farfar kanske höjt på ögonbrynen ett par gånger över allt ”bråte” jag gräver fram och tar i användning. Senast i raden vindsfynd står dessa dörrar, som jag har tänkt att skall läggas in till vårt nya sovrum.

Dörrarna har tidigare stått i öppningen mellan verandan och tamburen, men jag kan själv inte minnas att jag sett dem i huset så misstänker att de stått ute på ladugårdsvinden i minst 30 år, antagligen längre. Att byta tillbaka till ett par pardörrar vid verandan, men vid den yttre ingången vore för övrigt drömmen. Granngården har ett par lerblåa dörrar i sin huvudingång och jag brukar kika suktande på den då jag promenerar förbi. Så fint!

Dörrarna hittade vi i förvånansvärt bra skick, med tanke på hur länge de stått ute. Inte de minsta bågnade, men däremot skall de få lite kärlek i form av linoljefärg, nya glasrutor och nytt handtag. Funderar även om själva låshuset borde bytas, men vet inte om det blir ett för krångligt projekt för en simpel hemmafixare som jag som inte har allt för mycket erfarenhet av byggnadsvård?

Och här är alltså platsen som ett större hål skall sågas upp så pardörrarna ryms in. Tror det kommer göra mycket för vår sal också, som nu är ganska mörk och dyster. Den nuvarande dörren är ju också gammal och väldigt fin, så jag hoppas vi i något skede kan återanvända den och placera den någonstans var vi just nu har en ny dörr. Vi har ju lite gott och blandat av dörrstilar i det huset och skulle vara trevligt att få till en röd tråd genom att återgå till de äldre modellerna.

spridda oktoberskurar

Hej hallå. Har påbörjat detta inlägg cirka femtioelva gånger under lika många dagar (om vi bara överdriver en liten aning), så får se om vi kommer till botten av inlägget idag. Vem vet? Sitter och dricker kaffe och njuter av tystnaden som råder då dagens sömnflow verkar flyta på lite bättre än igår. Ett förkylt barn som inte kan sova i kombination av en förkyld moder som verkligen, verkligen vill sova ger inte det direkt bästa slutresultatet om vi säger som så. Det hela slutade med att jag gav upp efter 2 timmars vagnvaggande och ingen sov överhuvudtaget så samtliga var ganska trötta och gnälliga som en härlig bieffekt av det hela. Mmm.

Det är ju tur att de där lite jobbigare stunderna (relativt) snabbt glöms bort sedan, då Videungen är gullig så det förslår mellan varven. Han har även nu börjat säga ”mamma” mer frekvent vilket får en att se med mer blida ögon på de flesta av situationer.

När vi ändå är inne på ämnet ”saker som värmer mammahjärtat” kan vi ju tillägga barnets uppenbara intresse för litteratur. Till varje dags standardprogram hör att han hänger här vid hyllan och försöker klättra upp efter sin favoritbok (vilket än så länge misslyckas, så istället får han hojta tills någon kommer och hjälper honom).

Favoritboken, då? Ja, det är naturligtvis ”Hur gick det sen?”, som vi läser minst en gång om dagen. Misstänker att vi snart får skaffa en reservbok eftersom Videungen är lite väl ivrig med att få bläddra själv i denna och det har redan lagt sina spår. Drömmen vore ju om denna bok kunde komma ut i bläddervänligt format för de där lite mindre händerna, typ på tjockare paffsidor. Förlaget, hör ni mig?

I lördags skulle vi gå på kalas och jag hade lovat baka en tårta till födelsedagsbarnet. Dessvärre var både jag och Videungen hängiga så vi fick inhibera vår kalasnärvaro, men tårtan måste ju bakas ändå. Finns få saker jag tål mindre än när folk inte håller vad de lovar, så den standarden är jag noga med att även hålla själv.

Dock kan det konstateras att jag inte är någon tårtbakerska by blood, resultatet här ovan är nämligen försök två då jag inte vågade skicka iväg den första tårtan på kalas då den blev ful som stryk, haha. Riktigt god var den nog konstaterades det på eftermiddagskaffet med familjen, men inte alls representativ. Så det blev att skrapa ihop fyllning till en andra tårta som sedan, enligt ursprungsplanen, dekorerades till en stubbe med två små rävkompisar på.

*Och precis där bryter vi inlägget med anledning av vaket barn* – och så här x antal timmar senare minns jag inte riktigt vad jag ville säga med denna bild? Kanske illustrera den fridfulla kvällen jag hade för mig själv när barnet väl sov och mannen var ute på egna äventyr? Passade i alla fall på att tända ljus, ta ett fotbad och spana på serier som i vanliga fall inte godkänns att titta på under vår gemensamma tevetid.

I söndags var det dags för det stora barnloppiset som ordnas i Seminarieskolan i Ekenäs varje vår och höst. Bra tillfälle att bunkra upp med lite kläder, krocka in i bekanta samt bli allmänt klaustrofobisk av den ohemula folkmängden. Med anledning av den stora trängseln orkade jag inte kolla runt så supernoga men var nöjd över att hitta en vinterhalare till Vidar i prick rätt storlek för en femma. Kan i ärlighetens namn bli lite störd på folk som säljer grejer svindyrt på loppis, om nu en halare börjar kosta 50€ i andra hand kan man ju lika gärna köpa en ny?

Så här nöjd familj har man när alla killarna är samlade. Har på känn att Louie och Vidde ännu kommer bli bästa kompisar.

Så hoppar vi över till dokumentationen ifrån denna dag. Sömnen (alltså ursäkta all denna beskrivning av V:s tupplurar – men känns som det är de som är avgörande för hur min dag ser ut?) gick lite bättre än igår, så fick en hel massa gjort. Hann både skrapa färg från de nygamla dörrarna vi skall lägga in i rummet samt spackla sovrumsväggarna. Har även börjat få lite kalla fötter för Nocturne-tapeten som jag var helt inne på här tidigare och undrar om vi trots allt borde välja en tapet med ett lugnare motiv? Får ta och beställa några tapetprover till och ta mig en funderare på saken.

Och ungefär där tror jag vi lägger punkt för ikväll. Lite spridda skurar i detta inlägg, men så får det bli ibland.

välkommen, oktober

Välkommen oktober, den ultimata månaden för mys – eller? Också den sista hela månaden innan ledigheten här hemma med mitt lilla råddjur kan börja räknas ner. Verkligen inte mycket kvar nu, så måste ständigt påminna mig själv om att ta vara på tiden. Om jag redan nu tycker att dagarna flyger i en väldig fart, vad kommer jag inte tänka sedan när jag är tillbaka på kontorsjobbet i kombination av företagandet vid sidan om familjelivet som förstås fortsätter rulla på. Var kan man köpa in några fler timmar på dygnet, tro?

Men tillbaka till snacket om mys. Oktober har ju lätt den bästa färgpaletten med varma gula färger så långt ögat kan nå. Som en sista injektion av färg och energi innan det betydligt mörkare vinterhalvåret gör entré. Det bästa vore ju om man kunde lägga säsongväxlingen på paus en liten, liten stund då naturen är så himla vacker just nu. Lönnen nere i ”sjöhagen” bakom huset står onekligen i sin bästa prakt för tillfället. Inte ens tunga regnmoln klarat av att sänka stämningen, utan ökar bara höstdramatiken ytterligare.

Helgen gick i scoutingens tecken, då vi ordnade hajk för gruppen jag drar veckomöten för. Scouternas understödsförening i Raseborg har rustat upp scoutstugan Davatorp, så måste passa på att utnyttja den så mycket det bara går då det finns en fräsch och välutrustad plats att hänga på. Tror även utomstående kan få hyra stället, så tips, tips!

Då det har blivit en hel del scouting i september (veckomöten + 3 veckoslutsevenemang) ser jag fram emot en oktobermånad där fokuset får skifta en aning. Har snällt fått inse att vad jag fokuserar på får gå i vågor då det just nu är omöjligt att få in allt jag skulle önska i min kalender. Men under oktober ser jag fram emot lite mer familjetid, slow food-festivalen i Fiskars, att besöka goda vänner i Åbo samt bokmässan i Helsingfors i kombination av kompishäng. Blir nog ett fint avslut på denna vårdledighet med det programmet tror jag.

vidars första födelsedag

I fredags, för en dryg vecka sedan (jepp, nuförtiden tycks alla mina inlägg få ligga och gro en rejäl stund innan de växer fram här på bloggen), vaknade vi till en fin morgon med dimma över träsket. Och det var ju inte vilken morgon som helst, utan Videungens födelsedag.

Alla i familjen var hemma, vilket självklart förgyllde dagen extra (kanske något vi måste införa – att alltid ha ledigt eller åtminstone börja jobba lite senare de dagar någon i familjen fyller år?) och dagsprogrammet inleddes naturligtvis med paketöppning.

Jag hade hittat ett gammalt exemplar av Putte i Blåbärsskogen av Elsa Beskow på loppis och tyckte det utgjorde en ypperligt present, då födelsedagsbarnet är förtjust i böcker. Eventuellt skall han få en gungställning i ett senare skede (eftersom släpvagnen just nu är full med renoveringsmaterial), men vi får se. Kan bra hända att det blir något annat än en födelsedagspresent av den, är ju inte så noga då mottagaren i nuläget ändå mest var intresserad av kortet på paketet.

Sedan blev det pannkaksfrukost! Återigen var födelsedagsbarnet inte så hemskt brydd i det hela, men jag tackade och tog emot. En klagar ju inte när det serveras pannkakor precis.

Efter frukost, förmiddagslur och lite annat pynjas på hemmaplan bar det av till Salladscafé Papaya för brunch.

Vids gillade främst att så i skyltfönstret och banka i glaset och betrakta människorna som gick förbi. Spännande med liv och rörelse, här hemma är det ju inte så mycket av den varan på daglig basis.

När magarna var mätta och belåtna tog vi oss vidare till dagens höjdpunkt på schemat, nämligen den årliga höstmarknaden.

När Vidar blir lite äldre skall han nog få fira sina födelsedagar med att åka karusell, men nu nöjde vi oss med att sicksacka mellan marknadsstånden, hälsa på bekanta samt äta våfflor.

Väl hemma igen var det dags för den sista månadsbilden i projektet #vidarsvärld (alla bilder finns samlade på min instagram), där jag tagit en bild med olika teman för varje månad. Är glad att jag orkade genomföra detta, då det är kul att se på bilderna och se hur han växt månad för månad, men från och med nu blir det nog liknande bilder tagna endast sporadiskt och när andan faller på skulle jag våga påstå.

Just nu får man vara 100% på sin vakt då det är en ettåring med mycket myror i byxorna vi har i huset. Vänder man bort blicken ens ett par sekunder har han snabbt klättrat upp i en fåtölj eller krupit ett traskat iväg till något annat rum. Från att bara ha tagit några staplande steg under sommaren har det verkligen ”lossnat” nu kring födelsedagen och han går glatt flera meter innan han behöver pausa. Att använda den egna kroppen och klättra och röra på sig är definitivt den roligaste aktiviteten just nu, men han drar sig inte heller för att dra i alla skåp och lådor som han kommer åt (för att inte tala om sotluckor i spisen…) och undersöker gärna dess innehåll.

Det är roligt att han allt tydligare kan visa vad han vill, bland annat pekar han gärna ut sin favoritbok (Hur gick det sen?) i bokhyllan och tjattrar på tills vi förstår att plocka ner den till honom. Något helt ohemult gulligt är ju också då han själv går och hämtar sina pekböcker (som finns på en lite mer lättillgänglig nivå för honom) och sätter sig för att på egen hand bläddra i dem. Att kunna peka ut klockan och lampan när man ber honom samt göra high five är andra färdigheter två förstagångsföräldrar blir orimligt imponerade av kan jag meddela.

Purémat föll honom aldrig riktigt i smaken – varken den jag gjorde eller som var köpt (förutom en specifik smak från ett specifikt märke), men nu då han börjat äta det mesta som också övriga familjen äter har matintresset ökat rejält från hans sida.

Sömnmässigt varierar nätterna fortfarande, ibland bjuds vi hela nätter som samtliga familjemedlemmar sover rakt igenom – men rätt ofta får vi fortfarande finna oss i att stiga upp och leta efter försvunna nappar. Då dagssömnen varierat hemskt mycket provar vi även just nu på att plocka bort den ena tuppluren och övergå till enbart en lång tupplur på eftermiddagen. Får se hur det går, då en tupplur känns för lite men två lätt vill bli lite för mycket och i sin tur rubba nattningen.

Gullig trio since 2018.

Dagen därpå var det dags för kalas och jag hade gjort en rävtårta, festligheterna till ära.

Som de väldigt förnuftiga personer vi är, ställde vi till med kalaset ute på ladugårdsvinden. Varken faktumet att det regnade eller att det var slutet av september kunde stoppa oss.

Eftersom jag hade en hel del sockermassa över från räven på ”min” tårta, gjorde jag också en panda (eftersom Vidars favorit-mjukisdjur är en panda) som mamma fick i uppdrag att göra en tårta med. Så

Tack till alla som var med och firade vår lilla Videung. Nästa år firar vi kanske (förhoppningsvis?) inomhus, bara vi inte dragit igång med något nytt omfattande renoveringsprojekt. Vem vet?

höstluft & en morgonbrasa

Ett direkthej från denna onsdagsförmiddag – hej, hej, hallå! Tänkte passa på att plita ner några rader nu medan Videungen sover och jag har möjlighet att sätta mig ner med en kopp te och en tänd brasa i köksspisen. Mmm, verkligen bästa tiden på året då man kan börja elda igen – är orimligt mysigt med ljudet av knaster från spisen och värmen som den sprider.

Tackar även och tar emot lugnet som råder medan avkomman tupplurar där ute. Den svalare utomhustemperaturen verkar göra under på V:s sömn och han har den senaste veckan sovit som en stock under förmiddagarna. Skönt med lite återhämtning för oss båda skulle jag tro, då den vakna tiden verkligen går med gasen i botten just nu. Till de senaste färdigheterna han har prickat av hör att klättra upp i våra fåtöljer och i soffan samt att stiga rakt upp i matstolen så nu får man vara på konstant vakt och inte lämna honom oövervakad i mer än en någon nanosekund. Självbevarelsedriften är ju inte riktigt på topp ännu så att säga.

Annars då? Hösten rullar på. Man öppnar ögonen på morgonen, blinkar några gånger och så är det kväll igen känns det som. Med mycket scouting på agendan och en del uppdrag som rullar in får man minst sagt tiden jag inte umgås och tar hand om mitt barn att gå i rasande takt. Har även äntligen kunnat påbörja min muralmålning vid tågstationen och hoppas på att få den färdigställd så fort jag hittar en tillräckligt stor lucka i vardagen för att parkera mig framför väggen och måla några timmar på raken.

Nu verkar någon ha vaknat till där ute, så vi får lägga punkt här. Höstlunken (eller kanske galoppen?) fortsätter, vi hörs!

om när vidar kom till världen

Idag har det gått prick ett år sedan vår Vidar kom till världen. Vi startade i gryningen och vill minnas att det var en extra vacker soluppgång denna morgon. Innan vi körde vidare mot Lojo stannade vi vid abc för att köpa kaffe, eftersom det hade varit slut hemma, och jag skojade om att jag borde följa med in och se lite lätt plågad ut så folk skulle tro att vi var helt knäppa som prioriterade morgonkaffe före barnafödande.

Men innan det tog jag naturligtvis en snabb, sista bild på mig, magen och det tjusiga stödstrumporna jag fått order om att klä på mig.

En lagom nervös hissbild hann vi också med innan vi plingade på hos förlossningsavdelningen. Det kändes så himla märkligt att komma stövlande med all packning och lite borttappat fråga ”ja, vi skulle då ha barn idag, vart skall vi gå?” – då jag verkligen hade noll känningar i kroppen och mådde hur bra som helst.

Anledningen till morgonbesöket på bb berodde på att jag några dagar tidigare hade fått konstaterat av en läkare att det skulle bli planerat kejsarsnitt. Detta eftersom Vidar nöjt hade placerat sig i sätesläge med noll planer på att ändra position och att jag de sista veckorna hade fått väldigt höga levervärden, vilket kunde göra att förlossningen startade av sig själv tidigare än planerat.

En sista bild med bebén på insidan innan operationen drog igång! Innan det var dags fick vi vänta en god stund då bland annat blodprov och hjärtljud skulle tas. Trots att det kändes som att läkaren typ möblerade om mina inälvor vid själva ingreppet tyckte jag idet inte var så farligt, utan det obehagligaste momentet var nog när nålen för bedövningen i ryggen skulle läggas på plats. Kändes som en liten evighet innan det var klart.

Förutom att läkaren som plockade ut Vidde Vids frustade lite lätt oroväckande i något skede upplever jag att hela ingreppet gick väldigt smidigt. Kan ju förstås vara att min hjärna förskönar situationen så här i efterhand men tycker nästan att utöver den tidigare nämnda ryggbedövningar så var stunden på uppvaket då sköterskan kom för att pressa en hårt på magen så att livmodern skulle dra ihop sig igen bland de obehagligare momenten. För att inte tala om sprutan mot blodpropp jag var tvungen att ta i tio dagar efter snittet. Var nog en lätt panikartad blick jag gav barnmorskan när hon förklarade att jag måste sticka mig själv i magen och skyfflade snabbt över det ansvaret på min man istället.

Men för att nämna en av de mer oväntade sköna händelserna måste jag ge en eloge till stunden då jag rullades från operationssalen till uppvaket som låg någon våning ner. Här kan det ju dock definitivt vara all bedövning som talade (heh..), men det var helt otroligt skönt att bli rullad omkring i korridorerna i en säng. Typ bättre än att åka karusell på marknaden ju! Och det sköna täcket som fylldes med varm luft på uppvaket gick verkligen inte heller av för hackor. Hade lätt velat ta med mig det hem.

Haha, här är man alltså rimlig som vanligt. Åker till sjukhuset för att föda barn och rakt in på topplistan åker en tur i en korridor med en sjukhussäng samt ett värmetäcke?! Ok.

Nåväl, tillbaka till huvudattraktionen för denna sjukhusvistelse. Tolv över tio föddes den här lilla typen, som gulligt nog vinkade på några av de första bilderna som är tagna på honom, som ni kan se.

Sedan följde ett drygt dygn av rejäl återhämtning innan vi lät någon komma och hälsa på oss. Efter ett kejsarsnitt känner man sig verkligen itusågad och ihoplappad igen (vilket kanske inte är allt för långt ifrån sanningen?) och att bara ta sig upp från sängen för att besöka toaletten var ett stort projekt.

Ett planerat kejsarsnitt var ganska långt från vad jag hade visionerat och förväntat mig vad gällde förlossningen, men är i efterhand ändå glad att det beslutet togs åt oss. Huvudsaken var ju att den metod som var säkrast för oss båda användes och vården på sjukhuset var väldigt bra. Lyfter verkligen på min bildliga hatt för de som valt barnmorskeyrket, är väldigt imponerad av deras arbetsinsats!

En rejäl kalufs hade han när han föddes, men det är ju inte att undra på. Både jag och K är ju försedda med rejäla hårmanar så allt annat hade ju nästan varit lite märkligt.

En sista bild på bb, innan vi åkte hem. På den tredje dagen konstaterade jag nämligen att jag inte längre står ut att hänga kvar om jag enbart får havregrynsgröt utan tillbehör och purésoppa till både lunch och middag. Så efter att ha konstaterat att lördagslunchen bestod av samma soppa som de tidigare dagarna bestämde vi oss (med lov av läkare, förstås) att åka hem. Borta bra men hemma fest, som ni vet.

Och att det var ”fest” där hemma, det rådde det ingen tvivel om. Om jag hade varit aningen besviken på sjukhusmaten, vände det totalt när vi kom hem. Väl hemma möttes vi nämligen av denna syn, som mamma hade ställt i ordning strax innan vi kom hem. Vi möttes alltså av eld i köksspisen, en uppdukad varm middag samt en ugnsform med mat att ställa i kylen för de kommande dagarna. Vilken dröm. Om ni undrar vilken mamma-standard jag går efter i livet är det typ denna, så man har ju en del att leva upp till om vi säger som så.

En otroligt vacker blombukett och mitt favoritgodis fanns också uppdukat.

Sedan följde en rad mysiga, omvälvande och också självklara dagar med vår nya familjemedlem.

Tack lilla yrväder, att just du kom till oss. Idag skall vi fira din första födelsedag med att gå på höstmarknad, då vi av väldigt viktiga anledningar missade den ifjol.