om att ha inlett julfirandet

Här har julfirandet inletts rejält. I fredags smet jag iväg i ett riktigt snöoväder för att gå på en liten loppisrunda. Kom hem med ett gäng röda fynd samt en hög med sällskapsspel som jag tänker att blir ypperliga julklappar. Ser inget problem i att ge loppade julklappar, utan tycker snarare att det är ett tecken på extra mycket omtanke. För tänker att det är lite mer tidskrävande att botanisera bland loppishyllor i jakt på den perfekta skatten till någon annan istället för att klicka sig raka vägen till närmsta nätbutik.

Väl hemma blev det förberedelse inför lilla jul. Har vuxit upp med att man alltid får någon liten grej vid vid lilla jul och den traditionen tycker jag är trevlig att föra vidare.

Att vi fick en vit inledning på december klagar man ju sannerligen inte heller på. Granen invid trappan blev plötsligt väldigt mycket mysigare.

Och följande morgon var snöyran som bortblåst och vi fick vakna upp till bästa möjliga morgonutsikten.

Vi började naturligtvis morgonen med att kolla om tomtenissarna varit i farten och lämnat något i julstrumporna. Det hade de!

I den lite äldre familjemedlemmens strumpa fanns Duellen 2.0 inslagen. ”Tomtenissen” måste ju tänka smart och själv dra nytta av en del av innehållet i den strumpan tänker jag.

Sedan blev det duellmatch och soffmys! Trevligt att lilla V börjar vara så pass stor att han klarar av att sitta själv i soffan utan att man behöver vara rädd att han skall dratta i golvet.

Efter duellmatchen hade jag tänkt gå ut och testa drönaren som jag hade lånat hem från jobbet så att jag skulle kunna övningsköra den, men var förstås klantig och glömde kontrollera batteriet som naturligtvis var urladdat. Men vi gick ut i alla fall, en solig novemberdag vill man ju inte försumma med enbart inomhushäng.

Gullighetskommittéen, hej hej!

Fint med snö i dörrkransen.

Lite senare fick vi snabbesök av Vidars kusiner och sedan gick vi i samlad trupp hem till mina föräldrar för att inleda firandet av lilla jul.

Först ut på agendan var att fixa belysningen i julgranen, aka min lillebrors ”klätterträd” som han fick då han fyllde typ fem. På dryga tjugo år har den ju växt till sig lite, snart räcker inte grävmaskinen till längre om lamporna skall bytas ut.

Mysigt, men fartfyllt då största delen av familjen är samlad. Var tvungen att dra mig tillbaka och frivilligt natta ett av barnen för att samtidigt själv ladda batterierna en stund.

Sedan skulle naturligtvis också lilla julsgranen pyntas – som i år var placerad på säker höjd ifrån små ivriga händer som vill dra i glitterbanden.

Fint!

Leonel hade beställt tomtegröt, så det fick det lov att bli till lunch. Gott! Är annars inget stort fan av gröt, men risgrynsgröt tackar man ju inte nej till.

Så lite sagomys på det för dem som hade tålamod att sitta still en stund.

När alla minstingar hade sovit dagssömn blev det dags för pepparkaksbak (och -smak). Var nog nämligen en och annan mumsbit som slank ner i munnarna när inte fammo såg.

Efter en lång dag uppe på kullen tackade vi för oss och begav oss hemåt för att invänta besök av en av Vidars gudmödrar. Eftersom mannen i huset (som enbart vill se spänning, skräck och dokumentärer) inte var hemma passade vi på att boka in filmkväll för att se Love Actually och dricka glögg. Bra inledning på julsäsongen.

Idag hade jag bättre tur med laddningen av drönare så smet ut för att testa den strax efter att solen gått upp. Här ser ni alltså vår ”bakgård”.

I övrigt har det varit en ganska lugn och skön första adventsdag. Har försökt introducera konceptet julkalendrar på teve för Vidar och haft lyxen att bli bjuden på både lunch och middag. På tal om julkalendrar fick jag också gå på kalenderjakt då min mamma fortfarande anser att jag är värld en julkalender trots att jag inte är långt ifrån 30. KLAGAR INTE. Och kan väl lätt konstatera att man haft turen att få världens snällaste mamma?

efter en vecka på jobb

Så var den första veckan som Arbetande Kvinna förbi och trivs som fisken i vattnet om man bortser från att vardagarna blir lite korta och möjligheterna att hitta på roliga grejer med familjen under dygnets ljusa timmar inte existerar just nu. Men ett miljöombyte var precis vad både jag och mannen behövde just nu så det passade oss båda ypperligt att byta roller i vem som är hemma och vem som jobbar.

Har också varit en ynnest att få jobba tillsammans med Nina som har vikarierat mig och det känns väldigt tråkigt att vi fr.o.m nästa vecka inte delar arbetsrum och -plats längre. Jag har ju varit den enda i huset som jobbar mer visuellt så det har varit ytterst trevligt med någon att bolla tankar och ideér med. Idag fick jag dessutom prova på någonting helt nytt för mig och testkörde vår drönare – roligt att återvända till jobbet med något alldeles nytt på sitt bord att lära sig. Mina flygfärdigheter måste nog finslipas rejält men hann åtminstone få till ovanstående bild innan batteriet i drönaren började blinka och det bara var att ta ner henne för laddning igen.

Till listan över mina senaste loppisfynd kan denna rottingstol adderas. Har länge suktat efter en sån här rund modell som främst är till för att mysa ner sig i, men har varit alldeles för snål för att punga ut en tresiffrig summa för en nytillverkad. Nu blev detta andra hands alternativ mitt för en ynka femma. Klagar ej.

Eftersom jag tillbringar 80% av vardagarna på kontorsjobb, blir det inte så hemskt mycket tid över till spännande utsvängningar att rapportera om här på bloggen men får göra mitt bästa! Under helgen gick en liten dröm jag länge haft i uppfyllelse då jag fick hjälpa min svägerska att ställa igång sitt skyltfönster på Papaya inför julen. Gå absolut dit om du inte provat på hennes luncher och smoothiebowls ännu! Och nu inför jul kommer hon dessutom ha två tävlingar som man kan delta i då man besöker stället.

Annars försöker vi väl hitta på små, små vardagsäventyr när tillfälle ges. Som att låta Vidde åka skottkärra till exempel – ett alldeles ypperligt söndagsnöje. Min målsättning är ju att han skall vara lika lättroad som jag och mina syskon var som barn (om vi ska tro min pappa). Han brukade nämligen stoltsera med att ”dem behöver man minsann inte släpa iväg till Legoland, de nöjer sig med att åka i rulltrappan i Formis”.

Ikväll var jag ensam hemma och jag tog tillfället i akt att välkomna julen genom att binda årets julkrans. Blev en hemskt ruffsig sak bestående av en salig blandning av gran, tall, blåbärsris och torra kvistar.

Och så har vi monterat en gran vid trappan också, som blev klädd i lite belysning. Nu väntar vi bara på att få upp stjärnorna i fönstren så är vi så redo man kan bli inför lilla jul.

your local pizza

Denna vecka har svept förbi ungefär med ljusets hastighet, så nu får vi ta ett litet hopp tillbaka i tiden och landa i förra fredagen då vi äntligen fick möjligheten att prova på traktens senaste restaurangtillskott, nämligen YLP – dvs. Your Local Pizza.

Lokalen var mysigt inredd med shackrutigt golv och fårskinn i stolarna. Mobilen i taket skvallrade om att lokalen en gång i tiden varit en fiskaffär.

Menyn var inte så lång, men innehöll flera spännande alternativ som man inte kommer över på en vanlig kedjepizzeria. Blev sugen på typ allt utom strömmingen.

Vi beställde in en Chef’s freestyle som denna kväll bestod av purjolök, körsbärstomat, rödlök och pumpafrön samt svamppizzan med trattkantareller att dela på.

En lite rolig detalj var att man inte blev erbjuden några bestick, utan uppmanades att äta med händerna.

Vattnet serverades ur en gammal alkoflaska.

Till efterrätt fick vi varsin sorbé av spännande, men dock hemlig smak.

En mycket trevlig middagsupplevelse in alles, ser fram emot att besöka stället igen för att prova på Cheesus eller pumpapizzan.

en pannlugg, lokala pizzor och skål för den nya eran

Så svepte den sista veckan som ledig hemma med Vidar förbi. Inga konstigheter med det, den löpte på i vanlig ordning utöver att vi fick till ett besök hos Vidars framtida bästis Agnes och Jenny i Kyrkslätt. Var det enda jag ville hinna med innan jag kvitterade av denna vecka.

För att få en tydlig markör att det nu blir dags för lite miljöbyte för mig, hade jag valt att boka tid för att klippa håret. Så här såg jag ut innan min frisör satte saxen i det och såg till att nästan hälften såg sitt öde på salongens golv. Har aldrig haft så starka känslor kring mitt hår då det finns i mängd och massor och alltid växer ut igen, så frisören fick i vanlig ordning ganska fria händer och order om att hellre ta för mycket än för lite.

Ut kom jag med pannlugg och en hårlängd i nivå med min käke. Faller alltid tillbaka ner i pannluggsträsket prick när jag lyckats växa ut hela luggen från den senaste kapningen. Inget man kan göra något åt, är livets gång tänker jag.

Efter klippningen åkte jag iväg till Ekenäs för att leverera min scoutkårs bidrag till Julhjälpen och sedan fick jag och Vidar sällskap av svärmor över en lunch. Njöt av det soliga vädret, hade man kunnat tro att detta var november? Skulle inte tro det.

Väl hemma igen kastade jag en flaska bubbel på kylning för att senare kunna fira att Kisse nu blir hemma med Vidar fram till årsskiftet och att jag återvänder till mitt jobb imorgon. Något vi båda känner oss väldigt nöjda med. Håller dock tummarna för att förslaget på en uppdelning på 5+5+5 av ledighetsmånaderna skulle gå igenom inom kort. Vore ju drömmen om det skulle bli aktuellt i framtiden att kunna dela prick 50/50 på ledigheten, det skulle vi nog båda gilla väldigt mycket tror jag.

På kvällen gällde FF (dvs. ”fria föräldrar”) och vi fick äntligen möjligheten att besöka YLP och smaka på deras omtalade pizzor. Vi blev inte besvikna, det var otroligt gott! Så pass gott att jag tänker låta pizzakvällen få ett alldeles eget inlägg.

På lördagen hade vi något så tråkig inbokat som uppköp av ny tvättmaskin. Snark. Kvalar rakt in i samma kategori som uppdatering av försäkringar eller vad som helst som har med service av bilen att göra. Ett nödvändigt ont som jag inte känner mig det minsta intresserad av. Dock vägde vi upp det programmet med att senare smita iväg på kalas för en liten ettåring som nyss passerat sitt första jordsnurr.

Idag grydde en ny dag och jag och Vidar hade bestämt oss för att åka iväg på en liten söndagsexkursion, närmare bestämt till Bromarv. Dit har man ju dessvärre ganska sällan vägarna förbi, men nu kom vi oss äntligen för att åka och hälsa på hos min kusin. V trivdes som fisken i vattnet och undersökte varje vrå i deras mysiga hem.

Lina rotade lite i sitt förråd och kom ut med denna skatt! En plastficka full med gamla spel som vi spelade som små hos mormor och morfar. Blev så glad över att få veta att de fortfarande finns bevarade! Var rädd för att de hade försvunnit och slängts bort i någon av flyttarna. Därtill fanns en drös handgjorda spel som vi tillverkat alldeles själva. Ju äldre vi blev, desto mer invecklade blev även reglerna till spelen – regelhäftet till höger i bild var flera sidor långt.

Och det var alltså den sista ledighetsveckan det. Imorgon väntar som sagt jobb, och det skall bli riktigt trevligt. Ser fram emot att umgås med andra vuxna människor och att få stänga in mig på mitt kontor och (åtminstone stundvis) jobba ostört. Att få dricka varmt kaffe och bli serverad lunch som jag får äta utan att någon försök sno åt sig min mat. Men ser förstås också väldigt mycket fram emot att sedan få komma hem, och förhoppningsvis mötas av en liten filur som hoppeligen ser fram emot att jag kommer hem igen.

om en dag på sveaborg, fars dag och det sista av ledigheten

Helgen tillbringades till största delen i arbetets tecken i Helsingfors. Hade prickat in både bröllops- och babyfotografering dessa dagar, men till allra först hade jag några timmar att döda i Helsingfors innan fotograferandet drog igång. Orkade inte släpa runt på all min utrustning kring hela stan och stövlade in på första bästa café intill tågstationen för att sörpla en kopp kaffe.

… för att sedan bege mig av till ytterligare ett annat café; johan & nyström, så jag skulle vara i närheten av salutorget och sveaborgsfärjan. En förnuftig person hade ju beställt in något i lunchväg men kortsiktig som jag var i min planering fick en bit brownie göra mig sällskap med Ellens senaste bok, Klåda. Ångrade det (brownien, inte boken) lite senare under kvällen då klockan klämtade sju och jag hade fortfarande inte hunnit sätta mig ner och äta middag.

Men bröllopet jag skulle fotografera ja, det var mycket fint och ordnades som sagt ute på Sveaborg på Tenaljen von Fersen. Stämningsfullt, men mörkt. Det blev liksom inte ljust någonsin under hela dagen kändes det som? Men det är ju lite så det är i november och jag tackade mig själv för att jag varit förnuftig och inhandlat ledlampor tidigare i veckan som jag kunde ta hjälp av när jag skulle fotografera. Är ju i allmänhet en förespråkare av att använda enbart dagsljus, men så här i november får man bara ta skeden i vacker hand och anpassa sig.

När min insats på bröllopet var slut tog jag en av kvällsfärjorna tillbaka till fastlandet och checkade in på ett hotell i centrum. Hade jag hunnit hem med det sista tåget? Ja, förmodligen, men kände att jag var 110% förtjänt av en natt på hotell. Ohemult skönt att bädda ner sig bland krispiga lakan och inte ha någon som väcker en x antal gånger under natten. Firade det hela med franskis och läsk som jag tog med mig upp till rummet och förtärde kalaset i sängen medan jag kikade på en snutt av en gammal Harry Potterfilm som kom på teven. Fest!

Hotellfrukost blir man aldrig ledsen av. Eller frukost som någon annan dukat upp är i regel inget jag klagar på om vi säger som så.

Satt en liten stund intill fönstret på hotellrummet, spanade ut över den öde Alexandersgatan och väntade på att klockan skulle slå dags för nästa fotograferingsjobb. Hade fått äran att föreviga en söt liten tre veckors kille innan det var dags att åka hem till Karis igen…

… för att fira fars dag med de här mysiga typerna. Vidar hade slagit på stort dagen till ära och ritat sin allra första teckning.

Firandet fortsatte uppe hos mina föräldrar, där mamma hade bakat en fin tårta dagen till ära. Tänk så festligt livet blir tack vare alla mammor. :–)

Japp, och nu har vi landat här – i den allra sista veckan som ledig hemma tillsammans med Vidar innan detta fejs skall infinna sig tillbaka i arbetslivet igen. Och vet ni vad? Jag ser fram emot det.

spridda novembertankar och ett litet kulturtips

Hej november, välkommen! Vad kännetecknar denna månad bättre än den gråsdaskiga verkligheten som fångades på bild här ovan? Femtio nyanser av grått, jajamän. Samtidigt som denna månad är väldigt mörk och grå kan jag tycka att den är ganska skön. Kraven är liksom nere på ett minimum. Man måste inte njuta av något väder och julruschen med allt vad det innebär har ännu inte dragit igång.

Det gråa vädret till trots, har vi ändå försökt vara ute varje dag. Känns som att jag har noll fantasi vad man kan hitta på ute just nu så här mellan höst och snöigt vinterväder då vi inte ännu barnanpassat gården med gungor, sandlåda och annat kul men det verkar inte bekomma Vidar särskilt mycket. För bara några veckor sedan var han fortfarande väldigt skeptisk till konceptet utekläder och satte sig helst ner på gräsmattan i väntan på att få gå in igen, men nu verkar han ha kommit över det och sätter av i full fart längs med vägen. Fint så, nästa vår är det bara att skicka iväg honom på egen hand upp till mormor och morfar då (skoja! ifall någon trodde jag menade allvar).

I onsdags piffade jag till min uppenbarelse då vi skulle iväg och vara lite kulturella. Inser även att det börjar bli dags att trimma den tjocka gardinen till hår också, utan det där spännet försvann ju nästan halva ansiktet bakom håret. Som vanligt till hösten när jag äntligen sparat ut håret till en jämn längd, blir jag igen sugen på att kapa en riktigt tjock, rak pannlugg. Det är en cirkel som aldrig slutar upprepa sig.

Men ja, iväg och vara kulturella skulle vi ju. Vi började på Köttkontrollen med ett varsitt glas vin och lite chips.

Så här go’ blir man av att spontant få en barnfri kväll mitt i veckan.

Kvällen fortsatte på Tryckeriteatern där vi skulle gå på premiären av Med risk för RASeborg. Upplevde manuset som lite kaotiskt, men kan även tänka mig att det var premiärnerver som talade och att det tar någon föreställning innan allt sitter som gjutet. Men pjäsen var absolut sevärd och bland skådisarna fanns några riktigt pärlor. Gillade speciellt insatserna av ”Boxmästaren”, ”Mowgli” och ”Gittan”. Även plus för Harry Potter-referenser och en eloge till Hurja Piruetti som gav showen ett rejält lyft med sina duktiga dansare.

Idag hann vi precis hem från vår promenad innan årets första snö singlade ner från himmelen. Som vanligt hade vi sällskap av Lana som såg till att Vidar inte somnade och att vi inte gick för långt hemifrån genom att jama så högt och mycket hon bara kunde. Tungt liv att vara katt och vara tvungen att hålla koll på flocken jämt och ständigt.

tvåtusentalets första decennium: 2010

Det första decenniet av tvåtusentalet börjar lida mot sitt slut och jag har noterat att en del bloggar sammanställt listor årsvis från de senaste tio åren. Kul idé, det vill jag också göra! Varning för megalångt inlägg, så håll i hatten!

2010 inleddes med nyårsfest hemma hos mina föräldrar, där jag fortfarande bodde (hade provat på internatlivet hösten tidigare men mest känt tack, men nej tack angående den saken), tillsammans med några kompisar. Bland annat denna pingla. Henne har man haft ynnesten att kalla vän i över tjugo år nu, inte illa.

Levde ett ganska sorglöst liv och hade egentligen bara två obligationer; 1. att infinna mig bakom kassabandet i den lokala matbutiken där jag jobbade några dagar i veckan och 2. komma ihåg att betala min skolavgift. Studerade nämligen foto på den ena folkhögskolan här i stan och på bilden här ovan är vi visst på exkursion till Salo konstmuseum om jag inte minns helt fel.

Ett par vändor till Stockholm blev det visst också under vinterhalvåret. En gång med Astrid, Sara och vår fotolärare då vi skulle besöka lärarens gamla gymnasium för att berätta om folkhögskolan vi gick på – men väl på plats dök ingen upp för att lyssna på oss. Nå, sörjde inte saken desto mer utan svirade runt på stan resten av dagen istället. Vi hade alla extremt liknande klädstil på den tiden (kanske fortfarande?) så minns att vi alla gick och rev i samma plagg i affärerna vi gick in i.

Lite vinterjippo med familjen sitter aldrig fel, visst? Och sex personer på en kälke ner för en brant backe är ju också ingen dum idé eller hur? Gissar att det slutade i en snödriva för detta ekipage.

Som fotostuderande var det inga konstigheter med att ta en massa märkliga självporträtt. Har svårt att tro att denna bild var någon uppgift vi hade fått från skolan, utan bara ett tillfälligt infall från min sida. Tjusigt.

Och rött hår var en självklarhet. Likaså traguspiercing som var och varannan person gjorde under folkhögskoleåret, så även jag.

I övrigt var året väldigt mycket fest. Alla mina närmsta kompisar bodde fortfarande kvar i Karis efter studenten och vi spenderade otaliga timmar och slantar på den lokala krogen med kryssningsinredning.

Och ställde till med förfester i mina föräldrars källare.

Jenny, en mina främsta partners och leo’s in crime. En skön effekt vi alltid haft på varandra är att alltid komma på knäppare och knäppare (men obs, ej olagliga eller elaka haha) grejer att göra i varandras sällskap.

En gång ställde vi till med ”bloggfest” för våra kompisar. Himla märkligt tema ändå då nästan ingen bloggade, men så skulle visst det vara för tio år sedan. Goodie bags skulle det ju också vara och vi gjorde ett gäng otroligt tjusiga av fruktpåsar från butiken vi jobbade i.

Vi delade även ut samlarkort med bilder på… oss?! Och lite fina citat på det. Rimligt.

Vår klass ställde under vintern i ordning vår första utställning på Serendipity och denna tradition med att ha utställning där under vårvintern tror jag fortfarande lever kvar. Lite nöjd ändå, för det var jag som kom med idén till detta.

Jag ställde ut tre bilder som jag tog under vår resa till Ryssland hösten innan. Gillar fortfarande dessa bilder, men har ingen aning om var de sedan hamnade. Kanske sålde jag dem för någon struntsumma som jag senare festade bort? Minns ej.

Flygde och flängde något otroligt det här året och på vårkanten besökte vi Amsterdam med skolklassen.

Cyklade omkring och utforskade staden (och glömde bort vid vilken av alla hundratals broar vi hade parkerat dem), hängde i parker och besökte utställningar.

Samma dag som vi skulle åka hem igen hade vulkanen Eyjafjallajökull utbrott på Island, all flygtrafik blev kaos och halva klassen blev fast några dagar till i Amsterdam och fick slutligen åka buss och färja hem istället. Själv hann jag med mitt flyg och vårt byte i Riga visade sig vara det sista flyget som lyfte i hela Europa den dagen. Så kan det gå.

Under våren fyllde pappa femtio och jag fick äran att fotografera bilden till hans inbjudningskort. En av få gånger jag verkligen gjorde någonting vettigt i studion vi fick utnyttja fritt i skolan.

Sedan blev det femtioårsfest med femtiotalstema. De roligaste festerna är ju nog de där olika generationer blandas friskt. Minns denna fest som mycket, mycket rolig. Men så brukar det vara när min familj är farten, om jag får vara så pass oödmjuk och säga det själv.

Härliga lilla hippiefamiljen. Och stackars tonåriga lillebror där på kanten som nog var aningen tveksam till det här med maskerad, haha.

Till våren led skolåret mot sitt slut och det blev dags för avslutningsutställning för klasserna. Det var en hård kamp om utrymmet på väggarna i galleriet då vi var omkring 30 fotostuderande på den tiden. Här ser vi Astrid i full färd med att hänga upp sina verk.

Minns att jag hade en storartad idé över vad jag ville fota, men så blev det aldrig av, utan jag rev av med ett cheesy citat på latin som ledord och knäppte porträtt på mina kompisar och mig själv istället.

En liten del av klassen, vi representerade gänget som satt i mitten av klassen och skrålade i takt till diverse disneylåtar och annat svenskt på youtube när vi egentligen skulle redigera bilder eller något annat skolrelaterat. Astrid, Frida, jag, Jennifer, Vanessa och Sara. Fint litet gäng! Så här tio år senare är det ju också lite intressant att se vilka alla från fotoklasserna som fortfarande är inne på fotobanan och vilka som har valt att syssla med något helt annat.

Innan våren tog slut hann jag med ytterligare en resa, men denna gång till Tyskland och Düsseldorf där Sandra jobbade som au pair. En kväll besökte vi en jazzklubb och blev kompisar med gubbarna i bandet. En i sällskapet fick till och med följa upp på scen och riva av en låt med dem.

Hängde även tydligen i lekparker och på den fronten kan vi väl säga att inte mycket har ändrats på – i såna kan man nog gott och väl hitta oss fortfarande idag.

Fungerade även då som scoutledare för en grupp tjejer, vilket denna fina bild får representera. Jag och Riina hade tagit med dem på paddlingstur men en av kanoterna fastnade vid ett strömt ställe och vår räddningsaktion slutade med att mina byxor blev genomblöta. Därav denna tjusiga posé med en sjal snyggt knuten kring höfterna.

Under våren sökte jag även in till lite olika fotoskolor och åkte bland annat på inträdesprov till Gamleby i Sverige. Är dock inte alls förvånad över att jag inte kom in på linjen då mode- och reklamfoto verkligen inte är min grej. Men på den tiden visste jag nog inte riktigt exakt vad jag ville göra, så kastade ut krokar lite här och där.

Sen kom sommaren, vilket såklart betydde jobb, men också häng med kompisar så gott som varje dag!

Alltså kolla in vilken picnic-idyll. Här var man allt bra på att fånga dagen hörni.

Jag och Sandra bestämde oss även för att åka iväg på roadtrip. Pausade i Yyteri där vi knäppte denna fina bild på oss.

Vårt mål vad Drottningen av Blue Steel, Sara i Larsmo.

Under sommaren blev det många nätter i hamnen i Ekenäs.

Och sena kvällar i Serendis trädgård. Här hade den ”obligatoriska” hippiestilen som så gott som alla hade på folkhögskolan tydligen fått sig en lite rockigare touch.

Sen, mitt i sommaren sade jag och Jenny upp oss, sa tack och adjö till kassabanden och drog till Mallorca tillsammans med Sandra i två veckor.

Skulle kunna dra hur många anekdoter dom helst från denna resa, men tror det är bäst att jag låter bli och lämnar er med denna bild istället.

Vips var det augusti, jag var hemma igen, och det var dags för det årliga scoutlägret. Tror det här var ett av de sista lägren där jag hade möjlighet att delta hela lägerveckan, sedan har sommarjobb och annat alltid ätit upp min tid alla somrar.

Hur underhåller man sig som ledare på läger? Bland annat genom att tävla i vem som har den mest fantasifulla väckningsproceduren om morgnarna. Här med cykelshow och ett galet plingande i ringklockorna.

Så här gosig blir man när man lever tätt ihop i skogen under en vecka. Det var också under detta läger som Riina frågade mig vad jag hade för planer till hösten, och arbetslös som jag var för stunden var jag inte sen till att lyssna på hennes planer…

… och ett, tu, tre hade vi flyttat till Vasa ihop!

Vi bodde i det kanske fulaste huset på våran gata, men utsikten var det inget fel på!

Vi hade till och med havsutsikt från våran balkong.

Inredningen var ett färggrant hopplock av våra ägodelar. Viktigt med en liten lådteve så vi kunde spela Nintendo.

Anledningen till att vi flyttade till Vasa var för att Riina hade fått studieplats och själv hakade jag mest bara på utan någon större plan i baktanke. Letade jobb i någon vecka och fick ganska snabbt anställning på eftiset i Övningsskolan. Min överman och tillika kollega visade sig vara Karisbo och blev överlycklig över att få sällskap av en till.

Tänk att gullungarna jag jobbade med nu blir myndiga?! Helt galet. Kan ibland komma på mig själv att sakna dem litegrann, det var nämligen ett stort gråtkalas den dagen jag slutade jobba där.

Utöver jobbet på eftiset hängde jag mest med vår lilla Karisfilial som var stationerad i staden.

Vi uppfann även konceptet ”söndagslunch” och cyklade hem till varandra om söndagarna för att äta mat tillsammans. Ett UTMÄRKT påfund.

Och när vi inte åt söndagluncher ihop var vi inte sena med att hitta på andra orsaker att ses. Som här, var jag misstänker att vi trängt ihop oss hemma hos Linda för att titta på Idol tillsammans. Kolla nu på detta mysiga gäng! Kunde inte ha haft det bättre under min Vasatid.

Inte helt pjåkig ”bakgård” hade man heller. Ok, detta var såklart inte min bakgård, men nästan. Mycket trevligt med närheten till havet.

Och att kunna ta cykeln vart än man ville ta sig!

En vacker höstdag tog vi t.ex. cyklarna och trampade ut till Strömsö för picnic.

Trots att Vasa var min boningsort denna höst, åkte jag ganska ofta hem och hälsade på. Pappa betalade tågbiljetterna när eftislönen inte räckte till. Deltog bland annat i FiSSc:s ledardagar i Hangö och fick prova på abseiling ner för vattentornet.

Den första snön kom tidigt och under ett annat Karisbesök var jag och Ida inte sena att skrapa ihop årets första snögubbe.

Och lite senare anlände vintern till Vasa. Kan hända att mina minnen är förskönade men kan inte minnas att jag upplevde en enda årstid i Vasa som tråkig och trist?

De mysiga sammankomsterna i vårt lilla färgglada bo fortsatte.

Sakta närmade året sig sitt slut och jag åkte hem till Karis för att fira jul. Hemma i trappan hade vi tydligen denna trevliga julinstallation.

Vem hade slätare kinder, jag eller pappa?

Firade julafton med fina lilla mormor och morfar som fortfarande fanns med oss då.

Och vips blev det nyår och jag tog tack oh adjö till 2010 på ett svettigt dansgolv med några kompisar. Hujedamig vilket liv man levde då – HUR orkade jag? Drack ju inte ens kaffe på den tiden, haha. Under jullovet fick jag även ett jobberbjudande som skulle forma mitt kommande år, men det tar nog vi ett annat inlägg så att inte detta blir tre kilometer långt.